Sedan den ena af riksdagens kamrar
mot en talrik minoritet antagit, den andra
med stark majoritet förkastat regeringens
förslag angående indelta armåns bibehål-
lande såsom stam för landtförsvaret, och
sedan det vid sammanräkning af alla de
afgifna rösterna befunnits attregeringens
förslag hade lika många motståndare som
anhängare (153 mot 153), ha samtlige
stätsråderne i gårdagens konselj öfverlem-
nat sina afskedsansökningar i konungens
händer.
Det torde härvid icke vara ur vägen att
erinra om huru ministören eller vissa af hrr
statsråder förhållit sig, då de förut lidit
parlamentariska nederlag.
År 1868 begärde krigsministern och
flera af hans kolleger, nemligen utrikes-,
finans- och civilministrarne, sitt entledi-
gande i anledning af det motstånd deras
propositioner rönt.
Derefter ha de icke anhållit om sitt af-
sked, oaktadt representationen indragit
anslag på ordinarie stat; mot utrikesmi-
nisterns bestridande beslutat förändring
i anslagen till bans departements stat;
och fråntagit regeringen dispositionen öf-
ver de betydliga besparingarne å femte
hufvudtiteln 0. s. Vv. .
Visserligen voro icke alla de nuvarande
ministrarne vid dessa tillfällen konungens
rådgifvare, men man har icke haft någon
anledning att upptäcka den ringaste skil-
nad i konstitutionel uppfattning mellan
den ena och den andra ministeren, i all-
mänhet taget, och som bekant ha åtmin-
stone flere bland de nuvarande statsrå-
derne, devibland krigs- och utrikesmini-
strarne, haft sin del af de ofvan uppräk-
hade nederlagen.
Till det nu releverade förhållandet att
fiere statsråder, och bland dem krigs-
ministern, en gång velat afgå, då det be-
fanns att stöd saknades — detta dock i
en obetydlig fråga — utaf riksdagens
majoritet, men att dels samma statsråder
och dels andra, hvilka för öfrigt stått på
samma politiska linie som de, icke be-
gärt att få afgå, när det visat sig att de
haft riksdagens majoritet emot sig i vida
större mål, till och med i en djupt in-
gripande principfråga, har man icke känt
någon annan anledning, enär man icke
velat tillskrifva det politisk karakterslös-
het, än konungens bekanta diktamen (den
14 april 1868) till statsrådsprotokollet vid
den första ministerkrisen under det nya
statsskicket, i hvilket diktamen konungen
uttalade den meningen, att andan af Sve-
riges regeringsform ej blifvit förändrad
genom den försiggångna ombildningen af
nationalrepresentationen. Med andra ord:
det var konungens åsigt, att hans stats-
råder icke behöfde eller borde afgå der-
för, att riksdagen örkastade deras pro-
positioner. Konungen erkände icke att
L Sverige styrelsesystemet skall vara par-
lamentariskt. I följd deraf beviljade ko-
ungen icke den afskedsansökan, åtskillige
statsråder då hade ingifvit; och de, god-
kännande konungens mening (som san-
nolikt innan den uttalades blifvit gillad
af konseljen), qvarblefvo på sina platser.
Det måste ha varit i följd af denna
uppfattning af förhållandet mellan de båda
statsmakterna, nemligen att repiesenta-