Sedan den ena af riksdagens kamrar mot en talrik minoritet antagit, den andra med stark majoritet förkastat regeringens förslag angående indelta armåns bibehållande såsom stam för landtförsvaret, och sedan det vid sammanräkning af alla de afgifna rösterna befunnits attregeringens förslag hade lika många motståndare som anhängare (153 mot 153), ha samtlige stätsråderne i gårdagens konselj öfverlemnat sina afskedsansökningar i konungens händer. Det torde härvid icke vara ur vägen att erinra om huru ministören eller vissa af hrr statsråder förhållit sig, då de förut lidit parlamentariska nederlag. År 1868 begärde krigsministern och flera af hans kolleger, nemligen utrikes-, finansoch civilministrarne, sitt entledigande i anledning af det motstånd deras propositioner rönt. Derefter ha de icke anhållit om sitt afsked, oaktadt representationen indragit anslag på ordinarie stat; mot utrikesministerns bestridande beslutat förändring i anslagen till bans departements stat; och fråntagit regeringen dispositionen öfver de betydliga besparingarne å femte hufvudtiteln 0. s. Vv. . Visserligen voro icke alla de nuvarande ministrarne vid dessa tillfällen konungens rådgifvare, men man har icke haft någon anledning att upptäcka den ringaste skilnad i konstitutionel uppfattning mellan den ena och den andra ministeren, i allmänhet taget, och som bekant ha åtminstone flere bland de nuvarande statsråderne, devibland krigsoch utrikesministrarne, haft sin del af de ofvan uppräkhade nederlagen. Till det nu releverade förhållandet att fiere statsråder, och bland dem krigsministern, en gång velat afgå, då det befanns att stöd saknades — detta dock i en obetydlig fråga — utaf riksdagens majoritet, men att dels samma statsråder och dels andra, hvilka för öfrigt stått på samma politiska linie som de, icke begärt att få afgå, när det visat sig att de haft riksdagens majoritet emot sig i vida större mål, till och med i en djupt ingripande principfråga, har man icke känt någon annan anledning, enär man icke velat tillskrifva det politisk karakterslöshet, än konungens bekanta diktamen (den 14 april 1868) till statsrådsprotokollet vid den första ministerkrisen under det nya statsskicket, i hvilket diktamen konungen uttalade den meningen, att andan af Sveriges regeringsform ej blifvit förändrad genom den försiggångna ombildningen af nationalrepresentationen. Med andra ord: det var konungens åsigt, att hans statsråder icke behöfde eller borde afgå derför, att riksdagen örkastade deras propositioner. Konungen erkände icke att L Sverige styrelsesystemet skall vara parlamentariskt. I följd deraf beviljade koungen icke den afskedsansökan, åtskillige statsråder då hade ingifvit; och de, godkännande konungens mening (som sannolikt innan den uttalades blifvit gillad af konseljen), qvarblefvo på sina platser. Det måste ha varit i följd af denna uppfattning af förhållandet mellan de båda statsmakterna, nemligen att repiesenta