minsann, jag skall genast... — Stopp, vänta lite... jag kanske bör tillägga... — Tilllägga... hvad? — Jo, att han blifvit svensk direktör för. .. — För...?t — För — ostronbankarne i Liimfjorden och vid Fladstrand. (G.-P.) Hverför framställes alltid kärleken under formen af ett barn? Derför att han aldrig kommer ur barnaåldern. . Est lyekligt folk. För den, som är ledsen vid Europa och önskar sig till ett landå dit knappast det svagaste genljud af Europas strider och fejder når, dit i bästa fall meddelanden från den yttre verlden komma endast en gång om året, och der man likväl befinner sig i en rik natur, midt ibland civiliserade och vänliga menniskor, kan man rekommendera en koloni, om hvilken ett meddelande för någon tid sedan. blifvit förelagdt det britiska parlamentet. År 1865 lemnade 150 gailer, män, gvinnor och barn, under anförande af en protestantisk prest, sin fädernejord, för att i ett obekant land grundlägga ett nytt Wales. De saknade icke sin utkomst i det gamla landet, det var icke lekamlig nöd eller hopp om en rik jordisk vinst, som drsf dem öfver verldshafvot till det aflägsna Patagonien, der de slogo sig ned vid den då nästan okända Chupatflodens mynning. Det var en djupare, rent andlig och nästan rörande bevekelsegrund, De gailska bönderna voro en dag samlade till ett möte på en klippa, der deras barder i forna dagar brukade stämma harpan och för det lyssnande folket berätta om förfädrens bedrifter. Under mötet besteg en gammal bonde bardernas hög och, gripen af deras ande, sjöng .on: En dag skall komma, då dessa höjders ske mera skall gifva genljud af tungomål. De skola stå såhögar öfver ett utdödt rolk — det folk vi i fjerran fnnes från den ytterswa ras steg. Hafvet a. som vilja rädda fädrens dringen I Så blef det. Från 1865 till nu us icke haft den minsta underrättelse om de gauska nybyggarne, och man fruktade, att de voro dödade af indisnerna. Slutligen utsände britiska regeringen kanonbåten Öracker till Chupatflodens mynning för att underrätta sig om deras öde. Man fann dem bosatta i en vacker dal, som de hade tagit i besittning i omkring en mils utsträckniog. De hade mäst uthärda 2 års torka med påföljande dålig skörd, men de voro vid godt mod och berättade, att under vanliga förhållanden jorden gifver trettiofaldt. Penningar ha de icke, men begagna strutsfjädrar såsom värdemätare lika beqvämt som vi begagna silfver och guld. Klimatet är sundt, och sjukdomar förekomma icke, men en kirurg vore det önskligt att hatva. Ega de inga penningar, så ha de emellertid ej heller några fattiga. Några förbrytelser känner man icke till i Chupatdalen. Regeringen föres af förtroendemän, som väljas för ett år genom allmän omröstning. Der talas blott gailska. Under fritiden samlas man dels till bön, dels till sång om förfädren och det gamla fädernoslandet, och enligt gammalt bruk lära barnen af rimmade strofer känna deras stams öden och bedrifter. Med patagonierna lefva nybyggarne i bästa förstånd. Dessa enkla gailska åkerbrukare och de vilda indianska ryttarhorderna lefva så 1tredligt vid hvarandras sida, att en författare menar, det de civiliserade tolken borde hitsända män, som skulle aflocka dem hemligheten af ett anständigt och civiliseradt um gänge mellan folken. Sr 4 NUV YR YA AR ÅK VER EN FR