minsann, jag skall genast... — Stopp, vänta
lite... jag kanske bör tillägga... — Till-
lägga... hvad? — Jo, att han blifvit svensk
direktör för. .. — För...?t — För —
ostronbankarne i Liimfjorden och vid Flad-
strand. (G.-P.)
Hverför framställes alltid kärleken under
formen af ett barn? Derför att han aldrig
kommer ur barnaåldern. .
Est lyekligt folk. För den, som är
ledsen vid Europa och önskar sig till ett landå
dit knappast det svagaste genljud af Europas
strider och fejder når, dit i bästa fall med-
delanden från den yttre verlden komma endast
en gång om året, och der man likväl befinner
sig i en rik natur, midt ibland civiliserade och
vänliga menniskor, kan man rekommendera en
koloni, om hvilken ett meddelande för någon
tid sedan. blifvit förelagdt det britiska parla-
mentet. År 1865 lemnade 150 gailer, män,
gvinnor och barn, under anförande af en pro-
testantisk prest, sin fädernejord, för att i ett
obekant land grundlägga ett nytt Wales. De
saknade icke sin utkomst i det gamla landet,
det var icke lekamlig nöd eller hopp om en
rik jordisk vinst, som drsf dem öfver verlds-
hafvot till det aflägsna Patagonien, der de
slogo sig ned vid den då nästan okända Chupat-
flodens mynning. Det var en djupare, rent
andlig och nästan rörande bevekelsegrund,
De gailska bönderna voro en dag samlade till
ett möte på en klippa, der deras barder i
forna dagar brukade stämma harpan och för
det lyssnande folket berätta om förfädrens be-
drifter. Under mötet besteg en gammal bonde
bardernas hög och, gripen af deras ande, sjöng
.on: En dag skall komma, då dessa höjders
ske mera skall gifva genljud af
tungomål. De skola stå så-
högar öfver ett utdödt rolk
— det folk vi
i fjerran
fnnes
från -
den ytterswa
ras steg. Hafvet a.
som vilja rädda fädrens
dringen I
Så blef det. Från 1865 till nu us
icke haft den minsta underrättelse om de gau-
ska nybyggarne, och man fruktade, att de
voro dödade af indisnerna. Slutligen utsände
britiska regeringen kanonbåten Öracker till
Chupatflodens mynning för att underrätta sig
om deras öde. Man fann dem bosatta i en
vacker dal, som de hade tagit i besittning i
omkring en mils utsträckniog. De hade mäst
uthärda 2 års torka med påföljande dålig
skörd, men de voro vid godt mod och berät-
tade, att under vanliga förhållanden jorden
gifver trettiofaldt. Penningar ha de icke, men
begagna strutsfjädrar såsom värdemätare lika
beqvämt som vi begagna silfver och guld.
Klimatet är sundt, och sjukdomar före-
komma icke, men en kirurg vore det önsk-
ligt att hatva. Ega de inga penningar, så ha
de emellertid ej heller några fattiga. Några
förbrytelser känner man icke till i Chupat-
dalen. Regeringen föres af förtroendemän,
som väljas för ett år genom allmän omröst-
ning. Der talas blott gailska. Under fritiden
samlas man dels till bön, dels till sång om
förfädren och det gamla fädernoslandet, och
enligt gammalt bruk lära barnen af rimmade
strofer känna deras stams öden och bedrifter.
Med patagonierna lefva nybyggarne i bästa
förstånd. Dessa enkla gailska åkerbrukare och
de vilda indianska ryttarhorderna lefva så
1tredligt vid hvarandras sida, att en författare
menar, det de civiliserade tolken borde hit-
sända män, som skulle aflocka dem hemlig-
heten af ett anständigt och civiliseradt um-
gänge mellan folken.
Sr 4 NUV YR YA AR ÅK VER EN FR