denter till nordstatstidningarne meddelat. flera delar af södra Carolina ha Ku-Kluxarne begått dåd, värre än dem gom föröfvats af stråtröfvarne i Abruzzerna eller Tessalien, Negrer ha blifvit bortförda till skogarne, misshandlade och hängda. Äfven många personer af den hvita befolkningen, såväl män som qvinnor, ha om natten blifvit med våld bortförda från sina hem och misshandlade på ett grymt sätt samt endast lyckats komma undan med lifvet sedan de lofvat att lemna orten för alltid. — Ku-Kluxarnes våldsgerningar äro lokala och samtidiga utbrott af en känsla, som nästan är gemensam för hela södern. Denna känsla är ett allmänt hat mot negrerna och en allmän önskan att hindra dem eller deras vänner att uppnå lokalt anseende och makt. Ku-Klux-sällskapets mål är endast att göra landet för hett för de hvita från norden och för de niggrert, som ernått någon offentlig anställning. De personer, hvilka under största delen af deras lif varit vana att anse och behandla negern som ett lastdjur, blifva ursinniga, då de höra talas om en negersenator i Washington och om åtminstone till en del, af negrer bestående lagstiftande församlingar i södra Carolina och Louisiana. Då de icke kunna hindra negrerna att komma till välde i de stora städerna, så ha de deremot föresatt sig att tillintetgöra och plåga mnegretna och deras vänner i de mindre städerna och i landtdistrikterna. Och vid dylika tillfällen är det lätt att samla ett eller tvåhundra KuKluxar, som omgifva den ifrågavarande negerns eller negervänlige hvites hus, misshandla eller hänga honom och derpå försvinna. General Grant utfärdade för icke länge sedan en proklamation, som befallde alla olagliga föreningar i sydstaterna att upplösas inom 24 timmar. Denna proklamation uppväckte mycket åtlöje i sydstaterna, ty en Ku-Klux-förening är ofta skingrad inom 24 minuter. En sådan skara uträttar sitt ärende i största hast och försvinner derpå. Långt innan någon trupprörelse kan företagas, finns intet för truppen att operera emot. Ku-Kluxarne inlåta sig aldrig i strid. De ha icke den aflägsnaste id om att förblifya samlade under vapen. Endast en väl organiserad detektiv polis skulle kunna utrota Ku-Kluxarne. Denna organisation åtnjuter dessutom otvifvelaktigt ett tyst understöd af den allmänna opinionen i södern, på samma sätt som den irländska allmogen gynnade Ribbonismen och den grekiska landtbefolkningen gynnade Klephterna. I alla händelser lemna stora revolutioner alltid efter sig ett spår af blod och lågor, och det är otänkbart att ett sådant system som slafegareväldet skulle kunna dö bort utan många och starka efterdyningar. Ku-Kluxarnes våldsgerningar äro dess sista krampryckningar, men de skola snart försvinna.