denter till nordstatstidningarne meddelat.
flera delar af södra Carolina ha Ku-Klu-
xarne begått dåd, värre än dem gom för-
öfvats af stråtröfvarne i Abruzzerna eller
Tessalien, Negrer ha blifvit bortförda till
skogarne, misshandlade och hängda. Äfven
många personer af den hvita befolkningen,
såväl män som qvinnor, ha om natten blif-
vit med våld bortförda från sina hem och
misshandlade på ett grymt sätt samt en-
dast lyckats komma undan med lifvet se-
dan de lofvat att lemna orten för alltid. —
Ku-Kluxarnes våldsgerningar äro lokala och
samtidiga utbrott af en känsla, som nästan
är gemensam för hela södern. Denna känsla
är ett allmänt hat mot negrerna och en all-
män önskan att hindra dem eller deras vän-
ner att uppnå lokalt anseende och makt.
Ku-Klux-sällskapets mål är endast att göra
landet för hett för de hvita från norden
och för de niggrert, som ernått någon
offentlig anställning. De personer, hvilka
under största delen af deras lif varit vana
att anse och behandla negern som ett last-
djur, blifva ursinniga, då de höra talas om
en negersenator i Washington och om åt-
minstone till en del, af negrer bestående
lagstiftande församlingar i södra Carolina
och Louisiana. Då de icke kunna hindra
negrerna att komma till välde i de stora
städerna, så ha de deremot föresatt sig att
tillintetgöra och plåga mnegretna och deras
vänner i de mindre städerna och i landt-
distrikterna. Och vid dylika tillfällen är
det lätt att samla ett eller tvåhundra Ku-
Kluxar, som omgifva den ifrågavarande ne-
gerns eller negervänlige hvites hus, miss-
handla eller hänga honom och derpå för-
svinna. General Grant utfärdade för icke
länge sedan en proklamation, som befallde
alla olagliga föreningar i sydstaterna att
upplösas inom 24 timmar. Denna prokla-
mation uppväckte mycket åtlöje i sydsta-
terna, ty en Ku-Klux-förening är ofta skin-
grad inom 24 minuter. En sådan skara
uträttar sitt ärende i största hast och för-
svinner derpå. Långt innan någon trupp-
rörelse kan företagas, finns intet för trup-
pen att operera emot. Ku-Kluxarne inlåta
sig aldrig i strid. De ha icke den aflägs-
naste id om att förblifya samlade under
vapen. Endast en väl organiserad detektiv
polis skulle kunna utrota Ku-Kluxarne.
Denna organisation åtnjuter dessutom otvif-
velaktigt ett tyst understöd af den allmänna
opinionen i södern, på samma sätt som den
irländska allmogen gynnade Ribbonismen
och den grekiska landtbefolkningen gynnade
Klephterna. I alla händelser lemna stora
revolutioner alltid efter sig ett spår af blod
och lågor, och det är otänkbart att ett så-
dant system som slafegareväldet skulle kunna
dö bort utan många och starka efterdynin-
gar. Ku-Kluxarnes våldsgerningar äro dess
sista krampryckningar, men de skola snart
försvinna.