Officielt språk. Vår officiella tidning påminner allt som oftast, vid meddelandet af kungliga kungörelser, såsom senast sistlidne lördag angående konungens bortresa och den tillförordnade regeringen, att vi i afseende på språkets användning när det gäller ett uttalande af den ena statsmakten till den andra synda mot en upplyst smak och bibehålla vanor, tillhörande längesedan försvunna tider och föreställningssätt. Detta förhållande visar, bland mycket annat, att den mot svenska folket ofta hörda beskyllningen att vara ett trögt folk icke saknar skäl; deri ligger äfven ett ytterligare bevis på, att i de flesta fall behöfver en orimligt lång tid gå om, innan vi kunna beqväma oss att ändra en sak, som icke blott främlingar, utan äfven vi sjelfve, länge insett vara allt annat än förståndig och tidsenlig. En sådan sak är, som nyss sades, det officiella språk, som begagnas våra statsmakter emellan. I nåder framlägger regeringen sina meddelanden, ; underdånighett emotltager folket dem. Om, för att tala exempelvis, en enskild tjenare ville hos sin husbonde eller principal anmäla någon sin önskan och gjorde detta i nådiga ordalag, skulle husbonden anse honom högmodig och gifva honom en tillbörlig tillrättavisning. Skulle den enskilda husbonden å.er till sin tjenare meddela sina befallningar i underdåniga4 ord, så skulle tjenaren derigenom lätt komma på den tanken, att han fruktades af husbonden, att han vore omistlig för honom — och följden skulle blifva, att tjenaren så småningom tillryckte sg husbondens välde och började tyrannisera honom. Ingen enskild husbonde torde väl dock vara så släpphänåt, ingen enskild tjenare så missförstå sin ställning. Om man också, såsom hos oss skett, erkänner de båda statsmakternas jemnbördiga ställning, så är detta språk lika abderitiskt. Man anmärker att det hos oss numera blott är en tom formalitet, en fraseologi, som man ännu icke kommit sig för att utbyta mot en tidsenligare. Det må så vara, men låtom oss då med första utbyta den! Så länge det i forna dagar låg ett allvar i detta språk, så länge var det en fräckhet å ena sidan, ett kryperi å den andra; numera är det endast en löjlighet å begge. Då våra bröder norrmännen öppet och frimodigt skrifyva Til Kongen, måste vi ännu framsläpa vårt slafviska och omanliga Stormäktigste, Allernådigste etc. Hvad som vester om fjellen kan gå för sig utan att med missnöje upptagas och utan att åstadkomma någon rubbning i ärendenas gång, bör också kunna ske öster derom. Vårt statsliga lif har icke det minsta lidit deraf, att den förödmjukande handkyssningen för några år sedan i tysthet begrofs; låt nu den monarkiska Cnådigheten och den folkliga underdånighetenX följa samma all verldenes väg, ty vi kunna försäkra, att denna nåd och detta fjesk ingalunda anstå en fri och sjelfständig nation.