Officielt språk.
Vår officiella tidning påminner allt som
oftast, vid meddelandet af kungliga kungö-
relser, såsom senast sistlidne lördag angå-
ende konungens bortresa och den tillförord-
nade regeringen, att vi i afseende på språ-
kets användning när det gäller ett uttalande
af den ena statsmakten till den andra synda
mot en upplyst smak och bibehålla vanor,
tillhörande längesedan försvunna tider och
föreställningssätt. Detta förhållande visar,
bland mycket annat, att den mot svenska
folket ofta hörda beskyllningen att vara ett
trögt folk icke saknar skäl; deri ligger äf-
ven ett ytterligare bevis på, att i de flesta
fall behöfver en orimligt lång tid gå om,
innan vi kunna beqväma oss att ändra en
sak, som icke blott främlingar, utan äfven
vi sjelfve, länge insett vara allt annat än
förståndig och tidsenlig.
En sådan sak är, som nyss sades, det officiella
språk, som begagnas våra statsmakter emellan.
I nåder framlägger regeringen sina medde-
landen, ; underdånighett emotltager folket
dem.
Om, för att tala exempelvis, en enskild tje-
nare ville hos sin husbonde eller principal
anmäla någon sin önskan och gjorde detta
i nådiga ordalag, skulle husbonden anse
honom högmodig och gifva honom en till-
börlig tillrättavisning. Skulle den enskilda
husbonden å.er till sin tjenare meddela sina
befallningar i underdåniga4 ord, så skulle
tjenaren derigenom lätt komma på den tan-
ken, att han fruktades af husbonden, att
han vore omistlig för honom — och följden
skulle blifva, att tjenaren så småningom till-
ryckte sg husbondens välde och började
tyrannisera honom. - Ingen enskild husbonde
torde väl dock vara så släpphänåt, ingen
enskild tjenare så missförstå sin ställning.
Om man också, såsom hos oss skett, er-
känner de båda statsmakternas jemnbördiga
ställning, så är detta språk lika abderitiskt.
Man anmärker att det hos oss numera blott
är en tom formalitet, en fraseologi, som man
ännu icke kommit sig för att utbyta mot
en tidsenligare. Det må så vara, men låtom
oss då med första utbyta den! Så länge
det i forna dagar låg ett allvar i detta språk,
så länge var det en fräckhet å ena sidan,
ett kryperi å den andra; numera är det en-
dast en löjlighet å begge. Då våra bröder
norrmännen öppet och frimodigt skrifyva Til
Kongen, måste vi ännu framsläpa vårt
slafviska och omanliga Stormäktigste, Aller-
nådigste etc. Hvad som vester om fjellen
kan gå för sig utan att med missnöje upp-
tagas och utan att åstadkomma någon rubb-
ning i ärendenas gång, bör också kunna
ske öster derom. Vårt statsliga lif har icke
det minsta lidit deraf, att den förödmjukande
handkyssningen för några år sedan i tyst-
het begrofs; låt nu den monarkiska Cnådig-
heten och den folkliga underdånighetenX
följa samma all verldenes väg, ty vi kunna
försäkra, att denna nåd och detta fjesk in-
galunda anstå en fri och sjelfständig nation.