— Herre Gud, om det ej täckes Dig att
hålla Din skyddande hand öfver Öss, så för-
läna mig åtminstone den nåden, att jag ej
faller lefvande i denne eländiges händer!
Renaud såg sig om, men ännu kunde han
ej upptäcka Den barmhertige samaritanen.
Först sedan ytterligare en stund af orolig
spänning förflutit, och då solen. redan hunnit
ett godt stycke upp på himmelen, varseblef
han ett stort skepp som låg för ankar ute på
floden.
— Se der den hvita relingen! ropade han.
En kula genomborrade båtens ena sida.
— De nalkas alltmera! mumlade Renaud.
En feberaktig ångest afmålade sig på Ar-
mand Louis? ansigte. Hans ögon lemnade icke
mera Adrienne... Svetten: perlade från Car-
quefous och Dominiques: pannor; deras. bröst
häfde sig våldsamt.
Adrienne, som intagit sin förra plats,
pekade på sin klädning, hvilken nedtill var
alldeles våt:
Vattnet inträngde i båten genom ett hål,
som åstadkommits af den nyss omtalade kulan.
— Fortfaren att ro, sade Renaud, jag skall
försöka täppa läckan.
Renaud slet nu ett stycke tyg från sin
kappa, lindade det om en årtull och -fick -på
detta sätt. läckan tillstoppad; men -afståndet
mellan de två båtarne hade blifvit förkortadt,
och en kula från den förföljande båten krossade
den åra, som Carquefou förde.