Svenska folkets tillstånd. Södermanland. Folkbildningen. TH, De otillfredsställda anspråken på folkskolan och de många klagomålen öfver uteblifna resultater af hennes verksamhet — anspråk och klagomål, som alltför ofta röja sig — kunna endast finna sin förklaridgsgrund i ett här i landet ej sällan påkommande förbiseende af sanningen i den gamla satsen: tVill man målet, måste man äfven vilja medlen. Vi misstaga oss nemligen ej, åtminstone ej mycket, då vi påstå, att för det stora flertalet af landets invånare, både bland dem, som mycket veta, och bland dem, som sägas veta litet eller ingenting, folkskolan framstår som en mycket varmt och mycket rikligt omhuldad institution, hvars alla billiga anspråk, och mera än så, blifvit tillgodosedda. Att denna föreställning är allmän, röjes så tydligt i alla de åtgärder, som till folkskolans utveckling under de två senaste tiotalen af år af omständigheternas makt blifvit framtvingade, att något ytterligare bevis för dess tillvaro icke är behöfligt. Deremot fordras nog alldeles ovederläggliga bevis för att få den sanningen erkänd, att svenska folkskolan, hvars ändamål ställer henne i allra främsta ledet bland samhällets öfriga inrättningar, ännu är eller till senaste tiden varit endast så godt som ett nådehjon, lefvande af de smulor, som händelsevis fallit från rikare lottades bord eller som ingen annan kunnat göra sig någon nytta med. Lyckligtvis går verkligheten, som visar hurudan vår folkskola är, tillhanda med många och öfvertygande bevis i den vägen, om man blott behagar lägga märke till dem; vi skola här i korthet sysselsätta oss med några af de hufvudsakligaste. Det första, hvarpå folkskolan, liksom alla andra undervisbingsanstalter, har ett oafvisligt anspråk, är dugliga och för sitt höga kall nitälskande lärare. Då, i sammanhang med folkskolefrågans ordnande, läroanstalter — seminarierna — för bildande af skollärare i stiften inrättades, var detta, liksom 1842 års folkskolestadga, ett godt uppslag, men också ingenting annat. Emellertid fingo dessa läroanstalter, provisionella till sin organisation och ledda af tillförordnade, för folkbildningens intresse mer eller mindre främmande lärare, fortgå i många år, så som de börjat, och närmaste och för folkskolans utveckling svåraste följden häraf blef den, att de lärarekrafter, som dessa seminarier tillförde folkskolan, icke vVoro egnade att leda henne framåt, lika litet som de hade förmågan att sjelfva vara några folkbildningens kraftigare förkämpar. Det ir icke, det kan man tryggt påstå, dessa seminariers förtjenst, att emellertid genom dem ett större eller mindre antal för undervisning danade förmågor hittade vägen till folkskolan. Seminariernas kurs ordnades alldeles så, som läsningen i folkskolorna sedermera bedrifvits, d. v. s. lexläsning blef hufvudsak. Uppgiften var att seminariieleverna vid examen skulle ha så mycken boksynthet som möjligt — resultatet af två års, om än