Svenska folkets tillstånd.
Södermanland.
Folkbildningen.
TH,
De otillfredsställda anspråken på folk-
skolan och de många klagomålen öfver ute-
blifna resultater af hennes verksamhet —
anspråk och klagomål, som alltför ofta röja
sig — kunna endast finna sin förklaridgs-
grund i ett här i landet ej sällan påkom-
mande förbiseende af sanningen i den gamla
satsen: tVill man målet, måste man äfven
vilja medlen. Vi misstaga oss nemligen
ej, åtminstone ej mycket, då vi påstå, att
för det stora flertalet af landets invånare,
både bland dem, som mycket veta, och bland
dem, som sägas veta litet eller ingenting,
folkskolan framstår som en mycket varmt
och mycket rikligt omhuldad institution,
hvars alla billiga anspråk, och mera än så,
blifvit tillgodosedda. Att denna föreställ-
ning är allmän, röjes så tydligt i alla de
åtgärder, som till folkskolans - utveckling
under de två senaste tiotalen af år af om-
ständigheternas makt blifvit framtvingade,
att något ytterligare bevis för dess tillvaro
icke är behöfligt.
Deremot fordras nog alldeles ovederlägg-
liga bevis för att få den sanningen erkänd,
att svenska folkskolan, hvars ändamål stäl-
ler henne i allra främsta ledet bland sam-
hällets öfriga inrättningar, ännu är eller till
senaste tiden varit endast så godt som ett
nådehjon, lefvande af de smulor, som hän-
delsevis fallit från rikare lottades bord eller
som ingen annan kunnat göra sig någon
nytta med. Lyckligtvis går verkligheten,
som visar hurudan vår folkskola är, till-
handa med många och öfvertygande bevis
i den vägen, om man blott behagar lägga
märke till dem; vi skola här i korthet sys-
selsätta oss med några af de hufvudsak-
ligaste.
Det första, hvarpå folkskolan, liksom alla
andra undervisbingsanstalter, har ett oaf-
visligt anspråk, är dugliga och för sitt höga
kall nitälskande lärare. Då, i sammanhang
med folkskolefrågans ordnande, läroanstalter
— seminarierna — för bildande af skollä-
rare i stiften inrättades, var detta, liksom
1842 års folkskolestadga, ett godt uppslag,
men också ingenting annat. Emellertid fingo
dessa läroanstalter, provisionella till sin or-
ganisation och ledda af tillförordnade, för
folkbildningens intresse mer eller mindre
främmande lärare, fortgå i många år, så
som de börjat, och närmaste och för folk-
skolans utveckling svåraste följden häraf
blef den, att de lärarekrafter, som dessa
seminarier tillförde folkskolan, icke vVoro
egnade att leda henne framåt, lika litet
som de hade förmågan att sjelfva vara några
folkbildningens kraftigare förkämpar. Det
ir icke, det kan man tryggt påstå, dessa
seminariers förtjenst, att emellertid genom
dem ett större eller mindre antal för un-
dervisning danade förmågor hittade vägen
till folkskolan.
Seminariernas kurs ordnades alldeles så,
som läsningen i folkskolorna sedermera be-
drifvits, d. v. s. lexläsning blef hufvudsak.
Uppgiften var att seminariieleverna vid exa-
men skulle ha så mycken boksynthet som
möjligt — resultatet af två års, om än