— Nu har jag väl allt skäl att bli rädd, eller huru, herr markis? sade Carquefou. Renaud hade äfven börjat ro. Den barmhertige samaritanen framträdde nu allt tydligare för blicken, och man hade kommit fartyget så nära, att de ombord varande sjömännen redan kunde med spändt intresse följa täflingsstriden mellan de båda båtarne. Fn man, som stod på akterdäcket, höll en lång kikare framför ögat. — Ja, här äro vi nu! ropade Renaud. Plötsligt hörde man befälhafvaren utdela en befallning, svenska flaggan hissades på fartyget, hvilket omedelbart derefter insveptes i en hvit rök. Ett väldigt kanonskott dånade, en hög vattenpelare angaf stället, der kulan fallit ned, och Matheus båt, helt och hållet betäckt af skum, stannade. Carquefou kastade sin hatt upp i luften. — Jern mot bly! Hvar och en har sin tur, mina herrar banditer! ropade han. Armand Louis kunde numera knappt andas, Dominiques krafter voro äfvenledes uttömda; men nu uppnådde också deras bräckliga farkost Den barmhertige samaritanens sida; en repstege nedfälldes. Adrienne satte först foten derpå. Den calvinistiske kaptenen mottog henne med hatten i banden. k — Var ej längre orolig, min fröken, sade han; pi står nu under konung Gustaf Adolfs beskydd.