— Nu har jag väl allt skäl att bli rädd,
eller huru, herr markis? sade Carquefou.
Renaud hade äfven börjat ro. Den barm-
hertige samaritanen framträdde nu allt tyd-
ligare för blicken, och man hade kommit far-
tyget så nära, att de ombord varande sjö-
männen redan kunde med spändt intresse följa
täflingsstriden mellan de båda båtarne. Fn
man, som stod på akterdäcket, höll en lång
kikare framför ögat.
— Ja, här äro vi nu! ropade Renaud.
Plötsligt hörde man befälhafvaren utdela
en befallning, svenska flaggan hissades på
fartyget, hvilket omedelbart derefter insveptes
i en hvit rök. Ett väldigt kanonskott dånade,
en hög vattenpelare angaf stället, der kulan
fallit ned, och Matheus båt, helt och hållet
betäckt af skum, stannade.
Carquefou kastade sin hatt upp i luften.
— Jern mot bly! Hvar och en har sin tur,
mina herrar banditer! ropade han.
Armand Louis kunde numera knappt andas,
Dominiques krafter voro äfvenledes uttömda;
men nu uppnådde också deras bräckliga far-
kost Den barmhertige samaritanens sida;
en repstege nedfälldes.
Adrienne satte först foten derpå. Den cal-
vinistiske kaptenen mottog henne med hatten
i banden. k
— Var ej längre orolig, min fröken, sade
han; pi står nu under konung Gustaf Adolfs
beskydd.