med sina augments-, jordeboks- och mantals-
räntor. Bodin: Försvarsverket bör icke bhe-
tunga den ene medborgaren mer än den an-
dre, utan fördelas på alla. Hr Schelen gil-
lade regeringens förslag; kunde någon lindrin
beredas rust- och rotehållare, hade talaren dä
något deremot, men ansåg, att en indelt stam-
trupp är den bästa. Lars Larsson: Foster-
jorden bör försvaras, om den anfalles, men
försvaret bör ej kastas endast på en del af
folket. Tal. gillade fullkomligt det beslut,
som andra kammarens majoritet fattade i för-
svarsfrågan. Jan Eliasson förenade sigihuf-
vudsak med de två första talarne. Roteringen
hade hans förfäder åtagit sig med vilkor att
för sig sjelfva och den roterade jordens blif-
vande innehafvare alldeles befrias från all ut-
skrifning; åtaga sig rotehållarne personlig krigu-
tjenst, böra de befrias från roteringen, Ord-
föranden erinrade den föregående talaren
derom, att de af våra förfäder, som voro be-
tungade med rotering, dock mer än sn gång
medgifvit utskrifnipg, t. ex. 1718, tverste-
löjtnant Törngren talade om en fabel: En
hund sam öfver en å med ett köttstycke i
männen och varseblef i vattnet bilden af köt-
tet, hvilken bild han tyckte vara mycket större
och präktigare, hvarföre han släppte kött-
stycket och grep efter bilden, Så ville man,
menade talaren, göra med försvarsverket: man
ville kasta öfver berd det gamla välbepröfvade
indelningsverket för att gripa efter något opröf-
vadt och okändt att sätta i stället. Talaren
öpskade framgång åt k, mitg förslag. Hr Pet-
Zerston ville hafva en Värfvad stamtrupp, för-
lagd ute på landet, samt utsträckt värnepligt.
Kapten Dahlman, ehuru rotehållard, ville be-
hälla indelningsverket, fastän han dertill ej var
juridiskt skyldig, ifall allmän värnepligtslag
liv gällande; men talaren var patriot och ville
gerna bringa fäderneslandet ett offer. Hr
Torssen ville ock att patriotismen skulle gå
före juridiken, men först och sist allmän
värnepligt. Jan Eltasson menade rörande ut-
skrifningen 1718, att, öm hans förtäder voro
alltför beskedliga, behöfde han vara det.
Bönderna hafva rätt att behålla sina lagliga
fri- och rättigheter. Bektor Meden: Ett
slags krig är föraktlgt och fördömligt, nemli-
gen anfallskrig, men ett försvarskrig är hvarje
lands heliga pligt. Blifva vi avfallna, så böra
vi, Om vi sätta något värde på frihet och obe-
roende, försvara 0se till det yttersta; dea, som
ej i detta hänseende gör sin pligt, är värd
förakt. Indelningsverket bör, menade talaren,
bibehållas, och de som draga tungan deraf
dock gå in på utsträckt värnepligt: ingen svensk
är befriad från att värnas sitt land — knekte-
kantrakterna må nu innehålla hvad som kelst.
Talaren slöt sig med förtroende till regerin-
gen och ogillade det beslut, som andra kam-
marens majoritet fattade vid senaste riksda-
gen, dervid isynnperhet uttryckande sitt miss
nöje med hrr Jöns Pehrsson, Keij och Östers-
löfvaren. Öfverstelöjtnant Törngren ansåg
lämpligt att rektor Medens tal ekulle tryckas
och uppspikas i andra kammarens sessions-
rum(!). Urdföranden förenade sig med hr
Medån och ville offentligen uttrycka sitt ogil-
ande af majoriteten ivom andra kammaren.
Kapten Dahlman: Det var ett misstag af re-!
geringen att ej i våras föreslå ansenliga lin- )
dringar för rust- och rotehållare; hade rege-
ringen det gjort, så hade dess förslag troligt
vis gått igenom inom kamrarne. Rektor Me-
den hade cj velat säga, att regeringens förslag
var det absolut bästa, ty allting är otullkom-
ligt, han ansåg blott, att de grunder, på hvilket
förslaget är bygdt, böra gillas. Hr Torssen:
Hela nationen bör genuomträngas af fosterländ-
ska känslor genom införande af vapenöfningar
alla goss-skolor samt undervisning i vår hi-
storia m. m.
Sedan diskussionen förklarats slutad, fram-
ställde ordföranden till mötets besvarande denna
fråga:
Gular mötet regeringens dåstiyt tt försvars-
frågan? hvarvid blandade ja och nej hördes.
Vid voteringen visade Yet sig att 29 röstat
för och 26 emot regeringens åsigt. Öfriga
deltagare hade aflägsnat sig före voteringen.