med sina augments-, jordeboksoch mantalsräntor. Bodin: Försvarsverket bör icke bhetunga den ene medborgaren mer än den andre, utan fördelas på alla. Hr Schelen gillade regeringens förslag; kunde någon lindrin beredas rustoch rotehållare, hade talaren dä något deremot, men ansåg, att en indelt stamtrupp är den bästa. Lars Larsson: Fosterjorden bör försvaras, om den anfalles, men försvaret bör ej kastas endast på en del af folket. Tal. gillade fullkomligt det beslut, som andra kammarens majoritet fattade i försvarsfrågan. Jan Eliasson förenade sigihufvudsak med de två första talarne. Roteringen hade hans förfäder åtagit sig med vilkor att för sig sjelfva och den roterade jordens blifvande innehafvare alldeles befrias från all utskrifning; åtaga sig rotehållarne personlig krigutjenst, böra de befrias från roteringen, Ordföranden erinrade den föregående talaren derom, att de af våra förfäder, som voro betungade med rotering, dock mer än sn gång medgifvit utskrifnipg, t. ex. 1718, tverstelöjtnant Törngren talade om en fabel: En hund sam öfver en å med ett köttstycke i männen och varseblef i vattnet bilden af köttet, hvilken bild han tyckte vara mycket större och präktigare, hvarföre han släppte köttstycket och grep efter bilden, Så ville man, menade talaren, göra med försvarsverket: man ville kasta öfver berd det gamla välbepröfvade indelningsverket för att gripa efter något opröfvadt och okändt att sätta i stället. Talaren öpskade framgång åt k, mitg förslag. Hr PetZerston ville hafva en Värfvad stamtrupp, förlagd ute på landet, samt utsträckt värnepligt. Kapten Dahlman, ehuru rotehållard, ville behälla indelningsverket, fastän han dertill ej var juridiskt skyldig, ifall allmän värnepligtslag liv gällande; men talaren var patriot och ville gerna bringa fäderneslandet ett offer. Hr Torssen ville ock att patriotismen skulle gå före juridiken, men först och sist allmän värnepligt. Jan Eltasson menade rörande utskrifningen 1718, att, öm hans förtäder voro alltför beskedliga, behöfde han vara det. Bönderna hafva rätt att behålla sina lagliga frioch rättigheter. Bektor Meden: Ett slags krig är föraktlgt och fördömligt, nemligen anfallskrig, men ett försvarskrig är hvarje lands heliga pligt. Blifva vi avfallna, så böra vi, Om vi sätta något värde på frihet och oberoende, försvara 0se till det yttersta; dea, som ej i detta hänseende gör sin pligt, är värd förakt. Indelningsverket bör, menade talaren, bibehållas, och de som draga tungan deraf dock gå in på utsträckt värnepligt: ingen svensk är befriad från att värnas sitt land — knektekantrakterna må nu innehålla hvad som kelst. Talaren slöt sig med förtroende till regeringen och ogillade det beslut, som andra kammarens majoritet fattade vid senaste riksdagen, dervid isynnperhet uttryckande sitt miss nöje med hrr Jöns Pehrsson, Keij och Österslöfvaren. Öfverstelöjtnant Törngren ansåg lämpligt att rektor Medens tal ekulle tryckas och uppspikas i andra kammarens sessionsrum(!). Urdföranden förenade sig med hr Medån och ville offentligen uttrycka sitt ogilande af majoriteten ivom andra kammaren. Kapten Dahlman: Det var ett misstag af re-! geringen att ej i våras föreslå ansenliga lin) dringar för rustoch rotehållare; hade regeringen det gjort, så hade dess förslag troligt vis gått igenom inom kamrarne. Rektor Meden hade cj velat säga, att regeringens förslag var det absolut bästa, ty allting är otullkomligt, han ansåg blott, att de grunder, på hvilket förslaget är bygdt, böra gillas. Hr Torssen: Hela nationen bör genuomträngas af fosterländska känslor genom införande af vapenöfningar alla goss-skolor samt undervisning i vår historia m. m. Sedan diskussionen förklarats slutad, framställde ordföranden till mötets besvarande denna fråga: Gular mötet regeringens dåstiyt tt försvarsfrågan? hvarvid blandade ja och nej hördes. Vid voteringen visade Yet sig att 29 röstat för och 26 emot regeringens åsigt. Öfriga deltagare hade aflägsnat sig före voteringen.