en närbelägen by, växte han upp och hotade
att bli lång som ett poppelträd; och han var
på sitt sätt den mest originelle yngling i hela
provinsen. Carquefou ville gälla för att vara
rädd för ailting.
— Är vi rädd för gumsar också? frågade
honom Renaud en dag.
— Herr markis, de ha horn, svarade Car-
quefou.
Hans grundsats var att man bör misstro
allting här i verlden.
— Den som söker undfly faran, råkar ändå
ofta uti densamma, brukade han säga. Be-
tänk då hvilka faror de löpa som ej bry sig
om att vara försigtiga.
I uppenbar strid häremot slogs Carquefou
som en tiger, så ofta tillfälle dertill erbjöd
sig. I hela Maine och Anjou, Marche och
Berry fanns icke en enda person, hvars upp-
förande och principer mindre öfverensstämde
med hvarandra; när orden sade ja, svarade
handlingarne nej.
En dag kom han hem, förande med sig fyra
3 fem vargar som han dödat. Man samlade
sig omkring honom och frågade nyfiket hvad
detta månde betyda.
— Vargarne ha ätit upp ett får för mig,
sade ban, men nu har jag deras skinn i stäl-
let. Det är en liten affär som vi uppgjort
oss emellan: fem vargar för ett får, de sårade
ej inberäknade.
såedas ton Bg dille IST mna vecka
g Wänsssrädawnli nt ÄRE Av