ortfarande i Frankrike följer den unge ex-
diktatorns förehafvanden och söker läsa i
djupet af hans energiska personlighets inre:
Genast efter Gambettas äterkomst från
hans utflykt till Spanien, redogjorde jag för
de åsigter, man allmänt hyste i väl under-
rättade kretsar rörande den politik, han för
sig tycktes ha utstakat. Hans yttranden
i Bordeaux, hans enskilda samtal i Paris
och den ställning, han intog genast efter sin
första ankomst till Bordeaux, tycktes egnade
att ingifya och nära hoppet om, att han äm-
nade genom en laglig och parlamentarisk
opposition i församlingen leda ett parti, som,
i händelse chefen för verkställande makten
förlorade församlingens och landets förtroende,
kunde insätta honom, Gambetta, på denna
plats. Sådan var troligen hans afsigt i bör-
jan, och det var ett fullkomligt hederligt
och befogadt program för en offentlig man i
dessa tider, om än det var framkalladt mera af
personlig ärelystnad än af fosterlandskärlek.
Han fann emellertid vid sin ankomst till
Versailles, att han icke kunde spela någon
lysande rol i församlingen, der han fann en
stark majoritet, som stod i stark opposition
emot honom. Han var klok nog att inse,
att han snarare skulle förlora än vinna
prestige genom ett försök att spela en poli-
tisk rol i en församling, der man förde en
dåsig diskussion öfver frågor, hvilka icke
intresserade landet; i detta fall visade han
sig lika skarpsinnig som de orleanska prin-
sarne. Det skulle vara en god sak om jemförel-
sen kunde fortsättas ännu längre och om han,
liksom de, kunde bibehålla sin tystnad, utan
att derför utsättas för den obehagliga miss-
tanken, att under denna tystnad döljer sig
en eller annan kabal. Det är i detta ögon-
blick en egendomlig företeelse förbunden med
det offentliga lifvet i Frankrike, nemligen
att alla de män, hvilka makten hafva eller
sträfva derefter, behandla församlingen med
gidovördnad.
Så ignorera både Thiers och Gambetta
tribunen, och orleanska prinsarne ha ingen
gång intagit sina platser. I en republik
utan republikaner, men: med en stor och
högligen missnöjd armå, är det påtagligt, att
representationen har föga att beställa vare
sig med att bibehålla en man vid högsta
makten eller att sätta en annan i hans stiille.
Gambetta tycks ha gjort denna reflexion;
ja, kanske han gjorde den redan för någon
tid sedan och for till Spanien enkom för
att göra sig förtrogen med militära pronun-
ciamentos. De äro i alla andra latinska
republiker det konstitutionela sättet att byta
om regering, och det tyckes vara förbehållet en
man, som sjelf icke är af fransk härkomst,
att införa detta system i Frankrike, För-
synen tyckes ha tilldelat honom just denna
rol. Det faktum, att han för fyra månader
gedan var Frankrikes absolute diktator och
att han under den tiden helt och hållet
skapade en armå, till hvilken han alltjomt
stod i det närmaste och förtroligaste för-
hållande, har satt honom i stånd att börja
på ett sätt, som få generaler och ännu
mindre civila kunna hoppas. Han undgick
nederlagets vanära, under det han vann
den popularitet, som ursäktar ett odeladt
herravälde. Intet under derför, att han finner
sitt mest likstämmiga sällskap bland de män,
han skapat; att han i Versailles umgås nä-
stan uteslutande med officerare af alla grader,
hvilka i följd af general de Cisseys system
troligen komma att afsättas, och att han ofta
seg bland gemenskapen i densammas barac-
ker, för att visa sig tacksam för de röster,
de gåfvo honom och som förskaffade honom
en majoritet af 500 öfver krigsministern.
Här är ett stort och fruktbart fält för opera-
tiozer. Det kan hitta på att hända, att un-
der det rörsamlingen som bäst med en viss
förnöjelse käbbia Om decentraiisationen, till-
redes en vulkan under dess fötter, som med
ett plötsligt slag skall decentralisera den sjelf.
Som sakerna nu stå, tyckes landets frihet
ha lika mycket att frukta af Versailles-ar-
mö6n som någonsin af nationalgardet i Paris.
Det var en mycket obehaglig öfverraskning
för hr Thiers då han den 18 mars fick höra,
att Parigarmån hade fraterniserat med natio-