Postbudet kom med väskan. Jägmästaren
ryckte den ifrigt ifrån karlen och tog upp
nyckeln, men hans händer darrade så häf-
tigt, att han ej kunde sätta denna i det Lilla
nyckelhålet.
— Låt mig hjelpa dig, pappa, sade Nanna,
i det hon närmade sig.
— Tack, barn, nu går det bra!
Jägmästaren fattade skyndsamt tidningarne
och började läsa i dem.
— Hurra! ropade han, en stor seger, Helge-
sen är räddad, Frederiksstad är räddadt, ty-
skarne ligga med krossade pannor rundt om-
kring, deras förskansningar äro förstörda, deras
trupper på väg till Rendsborg!
Det blef glädje och jubel i jägmästarens
hus, likasom det blef glädje och jubel i hela
Danmark, hvarhelst detta budskap meddelades.
Jägmästarens hustru tog tidningen; hon
ville sjelf med egna ögon läsa berättelsen om
segern.
— Här finnas flera andra nyheter, som du
inte har observerat, käre gubbe, utbrast hon;
se, här står det att Uffe Hjelm blifvit ut-
nämnd till generalmajor.
— Nej, hvad säger du?... Ja, sannerligen
står det inte så — kom, Nanna, och läs det
sjelf!
Men Nanna delade icke föräldrarnes glädje.
— Nu har han kommit för högt, alltför
högt, för att vidare bry sig om mig, suckade
hon för sig sjelf.