En menniska, som så der oförskräckt dag
ut. och dag in leker med döden, måste ovil-
korligen väcka en viss grad af nyfikenhet och
intresse, och jag föresatte mig att göra hans
personliga bekantskap. Detta lyckades också
genom en annan, i Kristallpalatset uppträdande
konstnär, som jag kände, och Blondin inbjöd
oss båda en eftermiddag, efter slutad repre-
sentation, att följa honom hem till hans bostad i
Sydenham. Vi stannade qvar på te, och samta-
let rörde sig hela tiden naturligtvis om konst,
Jag frågade Blondin, af hvilket hemligt me-
del han begagnade sig för att kunna utföra
sådana djerfva promenader, som jag sett honom
göra; jag frågade honom, hvarifrån han tog
sin säkerhet — hur han kunde undgå att få
svindel eller darra på fötterna.
Blondin skrattade.
— Det är helt enkelt, sade han, min grund-
lag för balansen är utstgten, Jag ser
icke ned, icke upp, icke åt sidan. Om
jag skulle se ned, skulle jag falla. Jag fäster
blicken på något afligset föremål, som jag ej
ett ögonblick lemnar ur sigte. Jug ser ingen-
ting annat än ett högt träd, ett hus, en
klippa, eller något annat orörligt föremål, hvar-
vid jag hakar mina ögon fast. Jag går då
inte öfver en afgrund, jag går helt enkelt öf-
ver parketten i en salong. — Man talar mycket
om min oförvägenhet; jag är inte oförväg-
nare än någon annan konstnär, men jag är
säker. — Se på vår vän här, fortfor han och pe-
kade på min följeslagare, en af Europas förnäm-
sta trapez-konstnärer, Leotard; hans styrkaligger
i hans oförvägenhet, hans hängifvenhet för
yrket, men han skulle inte, trots sin skicklig-
het, som är relativt störr2 än min, kunna göra
en promenad på min tråd. Jag känner en an-
nan konstnär, hvars styrka ligger i lvkgiltighe-
ten — han frågar inte efter, om han bryter
halsen ef sig, och det är redan mycket. Jag
känner också en lindansare, hvars styrka låg
i hans ädsla. Så snart han besteg li-
nan, stod ångestsvetten honom i pannan, och
just denna dödsångest gaf honom kraft att
förena beräkning och säkerhet, ty dödsångsten
tredubblar menniskans krafter och skicklighet.
Han bröt inte heller halsen af sig, men han
dog af hjernslag, just då han hade slutat en
farlig promenad.
Jag fann förklaringen god, och beviset för att
Blondins teori för balansen måste vara den
riktiga, är att han ett par tre tusen gånger
gedan dess gjort om sina lifsfarliga promena-
der och nu lifs lefvande befinner sig i Stock-
holm.
Vi stannade gvar hos honom ända till dess
sista tåget gick in till London, och han berit-
tade många anekdoter om sitt äfventyrliga lif,
bland annat följande:
I en stad hade han lyckats engagera on li-
ten akrobat, som han skulle bära på ryggen
öfver linan, ty det gör alltid mera effekt, om
publiken darrar för två menniskolif än för
ett, anmärkte han mycket naivt. Då prome-
naden var till hälften fullbordad, började emel-
lertid matsäcken blifva något orolig; han
höll på att förlora medvetandet af rädsla. Det
gällde lifvet, men Blondin förlorade ej sitt vanli-
ga lugn, utan yttrade blott: Om niicke håller
er stilla, måste jag släppa er. Den spiken
drog, och båda kommo lyckligt och väl fram.
En annan gång var dock samma person nä-
ra att lyckas med att för alltid göra ett slut
på Blondins promenader. Det var en afton i
Liverpool. Blondin sköt en kärra med fyr-
verkeripjeser framför sig på livan. Midt
under promenaden antände han fyrverkeriet
och fortsatte sin väg, omhvärfd af eld och
rök. Akrobaten var placerad på en liten bal-
kong vid den ena masttoppen för att mottaga
kärran, då Blondin kom fram, men då akro-
baten skulle fatta i bjulet för att lyfta kärran
upp på balkongen, gjorde han detta så oskick-
ligt, att han hvälfde kärran åt ena sidan, hvar-
vid Blondin förlorade balansen. Hans sinnes-
närvaro öfvergaf honom dock lyckligtvis icke,
utan han släppte ögonblickligen kärra och ba-
Janser-stång, hvilka nedstörtade, och blef sjelf
hängande i ena knävecket, på sitt vanliga sätt.
Uppståndelsen bland publiken blef förfärlig,
ty man tog för afgjordt, att Blondin följt med
i fallet; efter den betan afstod emellertid Blon-
din från att fyrverka på linan, ty, sade han,
på mig sjelt kan jag lita, men aldrig på an-
dra, och det skulle kunna hända, att någon
oskicklig medhjelpare en vacker dag spelade
mig ett fult spratt.
Blondin uppträdde i går afton för första, gången
härstädes inför en publik af flera tusen per-
canar gsAmM med förvåning och henundran hlan-