halkan
för första gången hos Roslins. Men huru
förändrad var icke Zimmerthal nu! Ansigtet
hade antagit en blåaktig färg, ögonen voro
tillslutna, bröstet häfde sig och sjönk åter
med en hes rossling. Det var uppenbart att
han icke hade lång stund qvar att lefva.
Uffe betraktade honom med djupt medlidande.
Det var nästan som om den sårade märkt
hans närvaro, han uppslog ögonen och såg på
Uffe med ett sällsumt uttryck, en blandning
af trots och ångest.
— Stackars, stackars vän! utbrast Uffe.
Den milda, hjertliga ton, hvari Uffe yttrade
detta, gjorde Zimmerthal godt, han famlade
med handen öfver sänpgtäcket, som om han
sökte efter något. Uffe räckte honom sin
hand, Zimmerthal fattade och tryckte den, i
det han — likväl nästan omärkligt — nickade
med hufvudet. Uffe förstod att han ville säga
något och lutade sig ned öfver honom, dervid
läggande örat intill hans mun. Zimmerthal
ansträngde sig häftigt för avt kunna tala, men
han förmådde endast framhviska ett knappt
hörbart I — — —
— Tnez! sade Uffe, som gissade hans tanke.
Zimmerthal nickade.
— Inez är nu hos Gud, och pi skall snart
råka henne, sade Uffe.
Ett moln öfverfor Zimmerthals panna; det
var tydligt att han hade något på hjertat,
som han ville ha sagt, men icke kunde få
fram; Uffe teg en stund, derpå läste han med