het mot hvar man förnekade sig Stärit Blan
Kuspunkterna, I hennes karaktot Voro den full
omlisaste frånvaro af all slags nnytt
samt en ända till det otroliza sränsande gist
Irihet, ofta vida utöfver hennes tillgångar. OcI
dock räckte det för henno till döddagar, så att hva
och: en på skillingen får sitt. .
En annan ljuspunkt, mest gagnande för henn
sjelf, var hennes förmåga att göra sig förtrolig
med döden. Hon, denna glada, ständigt sträfsam
ma KR talade beständigt om döden, hur full
komligt beredd hon var på dess ankomst förr elle
sonare samt hur gladt Non gick att möta den
Att detta ej var ett blott talesätt bovisades bäst a
hennes fullkomliga resignation på dödsbädden oci
iennes glada försäkran, att hon hade intet, som
höll henne qvar vid jordlifvet.
Fru Håkanssons helsa var merendels lika god sön
hennes lynne; och dock hade hon i många år dra
gits med en lokal åkomma, som slutligen blef hen
nes död. Då hon deraf plötsligon insjuknade på
torsdagsaftonon, förutsade hon lugnt, men bestämdt
att hon skulle dö. Ändock mötsatte hon. sig inga
luoda den operation läkaren fann sig föranlåten
att verkställa för att rädda henne från att dö en
martyrdöd.
Olyckan ville dock att hon ej kunde söfvas; ty
i anseende till den ofantliga fettbildningen kring
hjortat kunde kloroform ej användas. Ingen
fruktan röjdes dock hos patienten, intet klagoljud
kom öfver hennes läppar under operationen, som
varade öfver en half timma och som lyckados öf-
vermåttan väl. Den sinnesstyrka hon ådagalade
slog de trenno läkarno med förvåning: en så
stark qvinna hado de aldrig sett. ,
Det var på torsdagen hon sjuknads; operationen
skedde på lördagsmorgon kl. 4. Allas mptomer
vore under den dagen glädjande och lofvade ett
snart tillfrisknande, men på aftonen blef 2et sämre
och natten till söndagen var svår. Det var fettbild.
ningen kring hjertat som småningom qväfde henne,
derför att den kolossala figuren nödgades ligga
stilla och på rygg, för att såret ej måtte rubbas.
Ända in i sista ögonblicket hado hon sans och
det humoristiska lynnet öfvergaf henne icke ens
. En efter annan af hennes talrika omgifnin
fick inträda, för att taga afsked af honne och ti
dem hon icke såg bad hon helsa. Vid tillfrågan
om hon ville gå bort svarade hon med cen ljus-
ning öfver hela ansigtet: sAck, ja, ja, så gerna.
Jag har länge sedan beredt allt för min hädanfärd
och en hvar får ordentligen sitt.s !
Sent på aftonen gaf man henno morfin och hon
utandades under sömnen sin sista pust, kl. half 1
På natten, 63 år gammal. ;
Uttrycket, att fon för den lilla staden var on
polare och i viss mån en sammanhållningelänk,
örklaras på så sätt, att hon, dels genom sin verk-
samhet, dels genom sin gästfrihet och exempellösa
hjelpsamhet, städse var tillreds åt alla med råd
och dåd, med tjenster i smått och stort, med väl-
Vilja och vänskap. Många fattiga, som hon hjeolpte,
begråta henne, så äfven de många, som hon 8ys-
solsatte, som hon handlade af, som hon gagnade
genom sin verksamhets stora drifbjul. Ungdomen
skmlade hon omkring sig och såg den gerna roa
ig. Alla hade de liksom ett hom hos moster Ca-
rin, särdeles de, som stodo ensamma i verlden
lor åtminstone voro främmande i staden. För
ue dessa blir hennes bortgång en oersättlig
rlust.
Många och stora bekymmer hade hon, men kla-
sade a drig. utan visade ständigt samma flädtiga
nlete. Hvarför,, sade hon, skullo jag besvära
Indra med, mina sorger.
Frid och välsignölse öfver hennes stoft!