Men kronan sattes på det hela, då kåren
kom till Aarhuus. Ty här ställde officerarne
till bal i Riis-skogen, ordonnanserne höllo med
hästarne vid skogsbrynet, båtar lågo nere vid
stranden, för att alla skulle kunna komma
undan, för den händelse att fienden anföll.
De röda lyktorna skeno mellan bokträden,
fiolerna surrade och Örnhufvud svängde om med
damerna; på morgonen hade hans hand hårdt
omfattat sabelfästet och pistolerna, om aftonen
tryckte den flickornas små fina händer — det
är förtjusandeX, sade Örnhufyud.
Men Uffe tyckte icke att det var förtjusande.
Fosterlandets nöd syntes honom vara af en
alltför allvarsam beskaffenhet, för att han
skulle kunna muntra sig i glada sumqväm.
Trots all ådagalagd förslagenhet och om-
tanka, trots all sjelfuppoffring och tapperhet,
kunde det icke nekas att danskarne gingo
tillbaka, ständigt tillbaka. Danska hären var
inspärrad dels på Als, dels i Fredericia, och
derifrån hördes intet nytt. Den enda rörliga
armåbafdelningen var Ryes kär, och denna gick
tillbaka. Uffe kände sina lungor samman-
pressas, han längtade efter att en gång få
andas riktigt fritt, han längtade efter den
stund, då han åter skulle få höra framåt!
kommenderas.
I slutet af juni stod Ryes kår norr om
Aarhuns, och der beredde man sig till att
öfyergå Liimfjärden samt taga sin tillflykt till
Vendsyssel.