England och Frankrike.
Cobden-klubben, hvars ändamål är att verka
för spridningen af den store Cobdens princi-
per, höll för något mera än en vecka sedan
sin vanliga årsfest i Greenwich. Omkring 250
personer voro dervid närvarande, bland hvilka
flertalet utgjordes af framstående engelska
statsmän och parlamentsledamöter samt ut-
märktare, särskildt inbjudna medlemmar af an-
dra nationer. Lord Granville, Englands utri-
kesminister, hvilken fungerade såsom ordfö-
rande, föreslog den första skålen för Cob-
den-klubbens framgång, och det är ur hans
dervid hållna, högst intressanta och beaktans-
värda föredrag vi utbrutit några partier, som
nu i öfversättning meddelas. Utrikesmini-
stern talar här dels om fransk-tyska kriget
och den politik England derunder fört, dels
vidare om det i följd af kriget befarade upp-
häfvandet af fransk-engelska handelstraktaten.
Han yttrade, bland aunat:
Jag känner mig lycklig öfyer att kunna
gäga, att vi enligt min åsigt dragit stor för-
del af Cobdens och andres bemödanden att
vädja till vårt sunda förnuft, på det att vi
måtte betänka, hvad vår pligt är under så
dana stora tilldragelser som krig. (Hör! Hör!)
Om den åsigten äro alla ense, att kriget icke
allenast är en stor olycka, utan ett stort brott.
(Hör! Hör!) Jeg tror, att vi under de se-
naste sorgliga månaderna sågo dessa båda
känslor täfla med hvarandra. Jag talar inte
nu om Cobden-klubben eller dem, som hylla
densammas principer, utan jag tror, att det i
hela Eogland knappast fanns någon, som icko
djupt beklagade uppkomsten af detta krig
och som icke önskade, att det måtte före-
kommas. (Hör! Hör!) Somliga sympatiserade
med den ena parten, andra med den andra. Som-
liga intresserade sig för Tyskland, som utförde
sin stora bestämmelse och förenade sig till ett
helt; andre kände sig genom allehanda band
dragna till Frankrike, och jag måste be-
känna, att detta var fallet med mig. Men
den allmännast rådande känslan bland en-
gelsmännen var, att hennes majestäts regering
borde iakttaga en sträng och ärlig neutralitet.
Jag har icke kunnat märks — medlem af
regeringen som jag är och tillhörande utrikes-
departementet, är det kanske förmätet af mig
att sägå så — men icko ens efter de öfver-
raskande händelser, som följde så hastigt på
hvarandra, har jag kuonat märka, att h. mits
regering med en enda bokstaf afvikit från
den- noggranhet och ärlighet i neutralitetens
upprätthållande, som hon trodde det vara natio-
nens vilja att hon här iakttog. (Bravorop.)
Och dock uppstod ibland, då vi läste beskritvin-
garne öfver dessa underbara tilldragelser och
då vi hördo alla möjliga slags berättelser om
militärisk tapperhet och militära olyckor, en
viss orolig, obestämd känsla af att vi borde
söra någonting, ehuru vi icko hade klart för
os8 hvad vi egentligen bord2 göra. Kyrkans
dignitärer skrefvo sina berättelser för skol-
barnen (skratt), som såldes icke i tio- eller
hundra-, utan i tiotusental och hvilka, hur
roande de än må vara, tyckas mig innehålla
endast en moral, den att det var vanhedrande
och nedsättande för detta land att i fred och
ro sköta sin handel och sin Industri, under
det att två andra nationer höilo på att be-
kriga hvarandra och under det att den ena,
såsom alltid måste vara fallet, var mindre
ycklig än den andra. (Bravorop och skratt.)
Jag får till och med lof att säga, att man i
pågra tal och skrifter tycktes vilja uttrycka
den åsigten, att kriget i och för sig var nå-
sot så önskvärdt, att det nästan var en brist
på insigt och omsigt hos h. m:ts regering att
bon icke lyckades indraga oss i ett krig (skratt
och bravorop), som efter min tanke icke skulle
ha varit af någon nytta hvarken för den ena
eller andra parten, men som objelpligen skulle
1 störtat hela Europa i samma förfärliga