ere
sjelfva vid det bästa humör. De togo intryck
af den nedslagenhet och det missnöje, som
herrskade hos hela folket i mars 1849, hvil-
ken månad var mycket olika mars 1848. In-
gen visste riktigt, om det skulle bli krig eller
fred. Det hette, att England med ifver be-
dref fredsunderhandlingarne, men det märktes
inga andra resultater af dessa underhandlingar
än att tyskarne på alla vis bröto mot de
öfverenskommelser, som gjorts vid vapen-
stilleståndets afslutande. MHäröfver blef dan-
ska folket ännu mera förtretadt och förbittradt,
och då de lifliga köpenhamnarne icke hade
annat att roa sig med, började de kritisera
armån och det sätt hvarpå kriget blifvit fördt
under nästföregående sommar. Denna kritik
blef naturligtvis icke af någon särdeles upp-
muntrande beskaffenhet och uträttade ingen-
ting nyttigt, den tjenade endast till att reta
soldaterna och ytterligare förbittra stämningen
hos armån. Den enda verkliga hugnad, man
hade, var att se huru den 21 mars alltmera
nalkades, ty då var det ju slut med vapen-
stilleståndet, och kung Fredrik hade lofvat
nordslesvigarne att de den 27 mars skulle få
se honom vid Konge-ån i spetsen för sin här.
Dagarne gå långsamt när man räknar dem,
men de stå dock icke stilla. Nu hade man
blott fem dagar, nu fyra — tre — två — —
då kom plötsligt underrättelse om att på grund
af Englands enträgna yrkande vapenstille-
ståndet blifvit förlängdt och först efter ytter-