— 200 —
allt lägges nu ned, för att hvila i den kalla,
mörka grafven.
Visserligen hade jag redan förut sagt far-
väl åt allt detta, visserligen hade jag sagt
mig sjelf många gånger att, huru det än gick,
min kunde hon dock aldrig bli, mellan 088
fick det nu vara slut. Men det menskliga
hjertat är ett förunderligt ting: i mitt inner-
sta låg dock gömdt ett hopp om en kommande
gyllene tid, ett hopp, som jag aldrig vågat uttala
för någon menniska, ja, som jag icke ens vågat
xttala för mig sjelf. Ty jag måste ju säga mig
sjelf att det var vanvett och orätt och synd, men
likväl — detta hopp kuude jag ej upprycka med
roten ur mitt hjerta. Egentligen vissve jag all-
deles icke att det fanns der, jag har ofta trott att
hela denna historia var både gömd och glömd,
men nu har på en gång hoppet brutit fram
med oemotståndlig makt, för att i nästa ögon-
blick totalt tillintetgöras.
Alltsammans framställer sig plötsligt för
mitt minne, och jag ser det så tydligt som
hade det skett i går. Jag ser henne, sådan
jag såg henne första gången, majestätisk som
en drottning och dock mild och lekande som
ett barn, och jag tänker på allt hvad jag har
talat med henne och skrattat med henne och
hoppats med henne och jublat med henne — —
och nu lägges alltsammans till hvila i den
kalla, mörka grafven,
Så komma ångern och sjelfförebråelser, de
invecklar och snärja mig, så att jag hvarken