vet huru jag skall komma ut eller in. Jag
infann mig icke vid frieriet, jag öfver-
lemnade henne åt henne sjelf, i hennes nöd,
i hennes strid hade jag icke, ett enda ord till
hennes vägledning, till hunnes hjelp! Var det
rätt handladt? Borde Jug icke ha trädt oför-
skräckt fram och kostat alla betänkligheter
öfverända, borde jag; ej ha afhuggit de gordiska
knutar, med hvilka hon fjettrat sig sjelf? Det
behöfdes blott ett enda frimodigt, manligt,
varmt kärleksoövd af mig, och alla band och
hinder skulle ha störtats till jorden som Je-
richos murar för basunernas ljud. Men jag
talade intet, jag gick mina egna vägar, icke
ott ord hörde hon från mig — var det rätt?
Det var icke blott min lycka, jag hade i min
hand, det var också hennes lycka, men jag
släppte den, som en maårmorkula föll den till
marken och rullar nu ned i den kalla, mörka
grafven — var det rätt?
Men så höja sig åter andra röster och säga:
ja, det var rätt! Du kunde icke handla avnor-
lunda mot henne. Hon hade sjelf svarat utan
allt tvång, hon Hade sagt nej af egen fri
vilja, och då vär hon ju också pligtig att stå
vid sitt ord. Ingen hederlig man bör väl
lockå en qvinna att frångå ett beslut som hon
at fri vilja fattat.
Men var det af fri vilja hon svarade nej?
Ingen tvang henne, det vet jag väl, men hon
var ung och oerfaren, hon hade ej pröfva
lifvet, och dock stod ingen vid hennes sid