— SHMLlVUV —
Uffe tackade Nanna för blomman oeh bad
henne framföra hans holsning till Sigrid. Der-
cfter tog han adjö. Då han vek om hörnet
och helsade för sista gängen, stodo de alla
tre i porten och ropade:
— Adjö och tack för det ni kom!
Uffe gick långsamt genom skogen. Han
höll törnrosen i handen och såg ofta på den.
Han skämdes nästan inför sig sjelf deröfver
att de hade tackat honom så mycket för det
han kommit till dem, och ändå hade han egent-
ligen icke alls tänkt på att göra dem något
besök.
Det var tyst och dunkelt inne i skogen.
Då och då qvittrade en liten fogel helt sakta
eller sprang en hare öfver vägen. Uffe gick
och tänkte på allt, som han hade sett denna
dag, det var gråt, suckar och veklagan, och
dock var Uffe icke bedröfvad, utan snarare
hade en outsäglig glädje intagit honom. Han
kunde icke låta bli att tänka på det leende,
som ibland lyste i Nannas tårfulla ögon. Ofta
såg han på blomman, som Nanna gifvit honom
till minne af Viggo, men — Uffe rådde icke
derför: blomman påminde honom mera om den
lefvande än om den döde. Uffe gick tyst och
stilla genom skogen, den der rådande ödslig-
heten gjorde intryck på honom.
Men när ban kom ut ur skogen och hade
fri och öppen mark på båda sidor om sig, då
kunde hav icke längre återhälla sin glädje,
utan ban begynte sjunga. Blott en gäng vände