Om folkhögskolor.
Det anförande, hvarmed riksdagsmannen h
Ad. Hedin uppträåde vid Katrineholm i mån
dags rörande frågan om bildande af en folk
högskola i Södermanland och hvilket anfö
rande höde till följd att en komitå genast till
sattos för förslagets genomförande, var, enlig
Aftenbladet, af hufvudsakligen följande lydelse
Då inbjudningen till detta folkmöte varit ställ
ej blott till ortens befolkning, utan till hyar och
n för allmänna ärenden intresserad person, hade
1. ej trekat att, på gifven anledning, begära or
et under diskussionen om första punkten. Der
not kunde det tyckas, som voro tjerde frågan ?
Programmet, frågan om inrättande af en fol khög
skola för tvenne härader i Södermanland, af mer:
lokal betydelse, hvadan tal. hade väntat att någor
annan af do församlade skulle taga ordet, innar
lan anmälde sig. Då så ej skett, hade han funnit
sig uppfordrad att framträda och söka öppna diskus.
sionen om ett ämne, som han ville inna hade
lockat honom till mötet och som för öfrli t, enligt
talarens åsigt, i sjelfva verket hado en allmän na-
tionel betydelse och väl häfdade sin plats ä ett
Rn som började med försvarsfrågan, med
hvilken denna senare fjerde fråga, den om be-
andet af en sann folkbildning, när man rätt
änker saken, står i det innerligaste sompanben
Visserligen ha under de sista åren några folk-
högskolor uppkommit här i landet, och väl ha för
denna sak nitälskande personer arbetat ihärdigt
att genom prossen sprida käntfedom om dessa in-
Tättningars ändamål, men då det måhända ej kunde
antagas, att detta ännu vore allmänt kändt och
insedt, anhöll tal. att dels få till de församlade öf-
verlemna en kortfattad skrift i ämnet, dels att få
påräkna åhörarnes välvilliga uppmärksamhet för
några förklaringar och tillägg till hvad i nämda
skrift om folkhögskolor är anfördt.
Folkhögskoleidens förste målsman, man kunde
säga dess fader, var gamle biskop funndtrig i
Danmark, som för tre till fyra årtionden sedan
började utså detta frö till en nu redan frodig och
ännu mera lofvande växt. Redan 1836 utgaf han
sin första skrift i ämnet, hvilken året derpå efter-
följdes af den mycket märkliga uppmaningen
Til. Nordmönd om en norsk höjskoles och sedan
af flere andra. Han hade djupt känt, hvilken skada
för hela samhället måste komma deraf, att det få
st! af ett folk, som vanligen kallas de bildade,
skildt af ott djupt svalg från dem, som endast
fått åtnjuta en ytterst torftig folkskoleundervisning.
Do förre idkade vid lärdomsskolor och universitet
studier, i hvilka ett främmande och dödt språk,
latinet, utgjorde hufvudsak, och hvilka litet eller
intet befattade Sig med sitt eget folk, med hem-
landets natur och historia, språk och samhällsin-
rättningar. De senare åter finge mestadels nöja
8ig med någonting mindre än smulor från kunska-
pens bord, voro väsentligen inskränkta till en torr
och mager s. k. religionsundervisning. Nu kunde
det ju aldrig blifva fråga om att alla eller ens fler-
talet skulle offra hela sin ungdom ät den långa
vägen genom de lärda skolorna. Men månne det
derför. vore oundvikligt att ett folk skulle liksom
splittras i tvenne bildningens läger, af hvilka det
ena inrymde dem, som under hela sin studietid
dvalts, så att säga, på främmande botten, bland
idel främmande, vare sig lefvande eller döda språk,
ringaktande att göra hemmet och hvad dit hörer
till. föremäl för. sitt kunska sökande, medan till
det andra, ojemförligt talrikare lägret hörde alla
de, som endast fått en knapp folkskolekurs, lika
litet hommastadda med ritt eget lands och folks
förhållanden, om hvilka de aldrig fått någon full-
ständig och sammanhängande, på ett lefvande sätt
meddelad öfversigt, som kunniga om främmande
folk och deras odling2 Kunde detta afbjelpas,
kunde ej möjligen skiljolinion utplånas mellan folk-
i följd af sin bildnings olika beskaf-
klasser, som i följd c besk:
fenhet lefva och röra sig i alldeles olika föreställ-
ningar, meningar och syften, som icke förstå hvar-
andra, som knappt kunna tala samma språk, ehuru
eras modersm I är ett och detsamma och bär
samma namn? Jo, detta kunde afhjelpas, denna
djupa, samhällsfarliga skiljelinie mellan bildade
och obildade kunde man få bort, ty det finns ett
bildningsområde, som är eller borde vara för alla
utan undantag gemensamt, och som tillika i. våra
dagar är det vigtigaste och angelägnaste. - Och
detta är ej det döda, förgångna och främmande,
utan det är kännedomen om eget land och folk i
forntid och nutid, och först i andra rummsat kom-
mer, efter råd och lägenhet, till belysning och
uuöralse, detutländska och främmande. Om alla,
äåde den som för sitt lefnadsyrkes skull eller af
böjelse, vänder sig till lärda studier och den som
tidigt träder ut ur skolan till praktiska yrken, ha
njutit själens ljus och värme fran en sådan gemen-
sam bildningshärd, då skulle lärd och olärd sedan
ej längre skiljas af on oöfverstiglig mur, de skulle
hafva ett stort gemensamt område att röra si, på,
de skulle förstå, akta och som bröder älska hvar-
andra.
Tal. tilltrodde sig icke att angifva dessa betrak-
telser såsom varande bokstafligen uttalade af
Grundtvig, men han trodde sig kunna säga dem
vara en någorlunda riktig utveckling af grundtan-
kon i en af den gamle siarens skrifter. Sådant
var det intryck, som stod qvar sedan tal. för flera
ir sedan läst Grundtvigs förutnämnda maningsord
om en norsk höjskole. .
Om klasskilnader och ståndsfördomar, och hvad
ondt de ha med sig, skola utplånas eller stå qvar,
det beror ej endast deraf, om ett lands författning
skrifves på ena eller andra sättet. Hvad på den
vägen kan göras och ännu återstår att göra, skall
säkerligen ej mycket länge undanskjutas; men
lermed är ej allt vunnet. Det öfriga, och det är
ännu mer, det kan blott komma från en väsentli-
sen höjd folkbildning. Mer än något skall den
öra hela nationen till ett sammanhängande helt,
ånom hvilket strömma samma tankars, samma
änslors och samma viljas lif. - Derför är folkbild-
ngsfrågan, vid sidan af den om försvaret, vär
samtids stora angelägenhet. NR
Ja, man kunde väl våga säga. att fölkbildhings-
rågan också är en fråga om värt nationalförsvar,
m vår frihets och sjelfständighets bestånd. Ett
olks kraft i kamp och nöd, den får. ej. mätas blott
ter de yttre hjelpmedlens mängd. Den beror