Om folkhögskolor. Det anförande, hvarmed riksdagsmannen h Ad. Hedin uppträåde vid Katrineholm i mån dags rörande frågan om bildande af en folk högskola i Södermanland och hvilket anfö rande höde till följd att en komitå genast till sattos för förslagets genomförande, var, enlig Aftenbladet, af hufvudsakligen följande lydelse Då inbjudningen till detta folkmöte varit ställ ej blott till ortens befolkning, utan till hyar och n för allmänna ärenden intresserad person, hade 1. ej trekat att, på gifven anledning, begära or et under diskussionen om första punkten. Der not kunde det tyckas, som voro tjerde frågan ? Programmet, frågan om inrättande af en fol khög skola för tvenne härader i Södermanland, af mer: lokal betydelse, hvadan tal. hade väntat att någor annan af do församlade skulle taga ordet, innar lan anmälde sig. Då så ej skett, hade han funnit sig uppfordrad att framträda och söka öppna diskus. sionen om ett ämne, som han ville inna hade lockat honom till mötet och som för öfrli t, enligt talarens åsigt, i sjelfva verket hado en allmän nationel betydelse och väl häfdade sin plats ä ett Rn som började med försvarsfrågan, med hvilken denna senare fjerde fråga, den om beandet af en sann folkbildning, när man rätt änker saken, står i det innerligaste sompanben Visserligen ha under de sista åren några folkhögskolor uppkommit här i landet, och väl ha för denna sak nitälskande personer arbetat ihärdigt att genom prossen sprida käntfedom om dessa inTättningars ändamål, men då det måhända ej kunde antagas, att detta ännu vore allmänt kändt och insedt, anhöll tal. att dels få till de församlade öfverlemna en kortfattad skrift i ämnet, dels att få påräkna åhörarnes välvilliga uppmärksamhet för några förklaringar och tillägg till hvad i nämda skrift om folkhögskolor är anfördt. Folkhögskoleidens förste målsman, man kunde säga dess fader, var gamle biskop funndtrig i Danmark, som för tre till fyra årtionden sedan började utså detta frö till en nu redan frodig och ännu mera lofvande växt. Redan 1836 utgaf han sin första skrift i ämnet, hvilken året derpå efterföljdes af den mycket märkliga uppmaningen Til. Nordmönd om en norsk höjskoles och sedan af flere andra. Han hade djupt känt, hvilken skada för hela samhället måste komma deraf, att det få st! af ett folk, som vanligen kallas de bildade, skildt af ott djupt svalg från dem, som endast fått åtnjuta en ytterst torftig folkskoleundervisning. Do förre idkade vid lärdomsskolor och universitet studier, i hvilka ett främmande och dödt språk, latinet, utgjorde hufvudsak, och hvilka litet eller intet befattade Sig med sitt eget folk, med hemlandets natur och historia, språk och samhällsinrättningar. De senare åter finge mestadels nöja 8ig med någonting mindre än smulor från kunskapens bord, voro väsentligen inskränkta till en torr och mager s. k. religionsundervisning. Nu kunde det ju aldrig blifva fråga om att alla eller ens flertalet skulle offra hela sin ungdom ät den långa vägen genom de lärda skolorna. Men månne det derför. vore oundvikligt att ett folk skulle liksom splittras i tvenne bildningens läger, af hvilka det ena inrymde dem, som under hela sin studietid dvalts, så att säga, på främmande botten, bland idel främmande, vare sig lefvande eller döda språk, ringaktande att göra hemmet och hvad dit hörer till. föremäl för. sitt kunska sökande, medan till det andra, ojemförligt talrikare lägret hörde alla de, som endast fått en knapp folkskolekurs, lika litet hommastadda med ritt eget lands och folks förhållanden, om hvilka de aldrig fått någon fullständig och sammanhängande, på ett lefvande sätt meddelad öfversigt, som kunniga om främmande folk och deras odling2 Kunde detta afbjelpas, kunde ej möjligen skiljolinion utplånas mellan folki följd af sin bildnings olika beskafklasser, som i följd c besk: fenhet lefva och röra sig i alldeles olika föreställningar, meningar och syften, som icke förstå hvarandra, som knappt kunna tala samma språk, ehuru eras modersm I är ett och detsamma och bär samma namn? Jo, detta kunde afhjelpas, denna djupa, samhällsfarliga skiljelinie mellan bildade och obildade kunde man få bort, ty det finns ett bildningsområde, som är eller borde vara för alla utan undantag gemensamt, och som tillika i. våra dagar är det vigtigaste och angelägnaste. Och detta är ej det döda, förgångna och främmande, utan det är kännedomen om eget land och folk i forntid och nutid, och först i andra rummsat kommer, efter råd och lägenhet, till belysning och uuöralse, detutländska och främmande. Om alla, äåde den som för sitt lefnadsyrkes skull eller af böjelse, vänder sig till lärda studier och den som tidigt träder ut ur skolan till praktiska yrken, ha njutit själens ljus och värme fran en sådan gemensam bildningshärd, då skulle lärd och olärd sedan ej längre skiljas af on oöfverstiglig mur, de skulle hafva ett stort gemensamt område att röra si, på, de skulle förstå, akta och som bröder älska hvarandra. Tal. tilltrodde sig icke att angifva dessa betraktelser såsom varande bokstafligen uttalade af Grundtvig, men han trodde sig kunna säga dem vara en någorlunda riktig utveckling af grundtankon i en af den gamle siarens skrifter. Sådant var det intryck, som stod qvar sedan tal. för flera ir sedan läst Grundtvigs förutnämnda maningsord om en norsk höjskole. . Om klasskilnader och ståndsfördomar, och hvad ondt de ha med sig, skola utplånas eller stå qvar, det beror ej endast deraf, om ett lands författning skrifves på ena eller andra sättet. Hvad på den vägen kan göras och ännu återstår att göra, skall säkerligen ej mycket länge undanskjutas; men lermed är ej allt vunnet. Det öfriga, och det är ännu mer, det kan blott komma från en väsentlisen höjd folkbildning. Mer än något skall den öra hela nationen till ett sammanhängande helt, ånom hvilket strömma samma tankars, samma änslors och samma viljas lif. Derför är folkbildngsfrågan, vid sidan af den om försvaret, vär samtids stora angelägenhet. NR Ja, man kunde väl våga säga. att fölkbildhingsrågan också är en fråga om värt nationalförsvar, m vår frihets och sjelfständighets bestånd. Ett olks kraft i kamp och nöd, den får. ej. mätas blott ter de yttre hjelpmedlens mängd. Den beror