— 210 —
— O, min broder, min ende broder! utbrast
hon med häftig smärta; tårarne strömmade
fram, och i det hon betäckte ansigtet med
sina händer, hviskade hon snyftande: O, min
Viggo, min älskade Viggo, han var så mun-
ter och plad, så from och god, och nu ligger
han i den svarta jorden!
— Viggo! sade Uffe; var Viggo er bror?
Viggo Brunk?
— Kände ni honom? frågade hon ifrigt.
— Jag var med honom på Dannevirke, och
jag stod vid hans sida då han föll.
— 0, då är ni Uffe Hjelm! utbrast hon,
och ett mildt leende frambröt midt emellan
tårarne och gaf hennes ansigte ett cgendom-
ligt, förklaradt utseende, såsom när solen plöts-
ligt framträder midt ibland regndigra moln.
Stackars Viggo, han skref om er i sitt sista
bref, och korporal Elberg, som var här en dag
i våras berättade för oss att ni stod vid Viggos
sida då han stupade. O! vi ha väntat er så
länge, ni får lof att genast komma in, de
skola alla bli så glada öfver att se er, och
hvad Sigrid skall bli glad sedan, stackars
Sigrid!... Sigrid är Viggos fästmö, tillade
hon såsom en nödig förklaring.
Med hastiga steg sprang hon framför Uffe
och ropade, så snart hon kom på trappan till
byggningen:
3 — Mamma, pappa, Sigrid, här är Uffo Hjelm,
ffe är kommen!
:SUffe trädde in, till hälften glad och till
hå
CE