— 210 — — O, min broder, min ende broder! utbrast hon med häftig smärta; tårarne strömmade fram, och i det hon betäckte ansigtet med sina händer, hviskade hon snyftande: O, min Viggo, min älskade Viggo, han var så munter och plad, så from och god, och nu ligger han i den svarta jorden! — Viggo! sade Uffe; var Viggo er bror? Viggo Brunk? — Kände ni honom? frågade hon ifrigt. — Jag var med honom på Dannevirke, och jag stod vid hans sida då han föll. — 0, då är ni Uffe Hjelm! utbrast hon, och ett mildt leende frambröt midt emellan tårarne och gaf hennes ansigte ett cgendomligt, förklaradt utseende, såsom när solen plötsligt framträder midt ibland regndigra moln. Stackars Viggo, han skref om er i sitt sista bref, och korporal Elberg, som var här en dag i våras berättade för oss att ni stod vid Viggos sida då han stupade. O! vi ha väntat er så länge, ni får lof att genast komma in, de skola alla bli så glada öfver att se er, och hvad Sigrid skall bli glad sedan, stackars Sigrid!... Sigrid är Viggos fästmö, tillade hon såsom en nödig förklaring. Med hastiga steg sprang hon framför Uffe och ropade, så snart hon kom på trappan till byggningen: 3 — Mamma, pappa, Sigrid, här är Uffo Hjelm, ffe är kommen! :SUffe trädde in, till hälften glad och till hå CE