följa en half mil, och — — — men hvad ä det? ni blöder ju! Uffe märkte nu först att hans venstra arn blödde, han hade förmodligen fått ett skrubb sår som han icke sjelf märkt, och vid de hopp han gjorde öfver staketet hade blode brutit fram. — Det är en bagatell, sade han; jag ha icke sjelf vetat deraf förrän nu. — Men kom in och låt oss hjelpa er, sade den unga flickan, det kan vara farligare är ni tror. — Jag har ingen tid att förlora, ty mit folk väntar härutanför och... — Men låt mig ätminstone binda om något se här har jag en halsduk... — Men den är alldeles för god, invände Uffe. — Visst inte; låt mig bara få lof, så.. Och hon knöt ifrigt den lilla sidenhals duken om hans arm. Uffe kunde icke afsli hennes begäran, då han såg de hvita fingrarne som lätt och behändigt handterade den sårade armen, han var nästan-färdig att önska at såret hade varit större, för att förbindninger skulle ha räckt så mycket längre. — Tack! sade han, då hon slutat. — Ni kan gå ut genom grinden här, sade hon, så behöfver ni inte hoppa öfver staketet Hon gick framför Uffe på den lilla gånger mellan de prydliga rabatterna; Uffe hade sto lust att säga henne något, men han visst