följa en half mil, och — — — men hvad ä
det? ni blöder ju!
Uffe märkte nu först att hans venstra arn
blödde, han hade förmodligen fått ett skrubb
sår som han icke sjelf märkt, och vid de
hopp han gjorde öfver staketet hade blode
brutit fram.
— Det är en bagatell, sade han; jag ha
icke sjelf vetat deraf förrän nu.
— Men kom in och låt oss hjelpa er, sade
den unga flickan, det kan vara farligare är
ni tror.
— Jag har ingen tid att förlora, ty mit
folk väntar härutanför och...
— Men låt mig ätminstone binda om något
se här har jag en halsduk...
— Men den är alldeles för god, invände
Uffe.
— Visst inte; låt mig bara få lof, så..
Och hon knöt ifrigt den lilla sidenhals
duken om hans arm. Uffe kunde icke afsli
hennes begäran, då han såg de hvita fingrarne
som lätt och behändigt handterade den sårade
armen, han var nästan-färdig att önska at
såret hade varit större, för att förbindninger
skulle ha räckt så mycket längre.
— Tack! sade han, då hon slutat.
— Ni kan gå ut genom grinden här, sade
hon, så behöfver ni inte hoppa öfver staketet
Hon gick framför Uffe på den lilla gånger
mellan de prydliga rabatterna; Uffe hade sto
lust att säga henne något, men han visst