hundra olyckliga varelser dväljas, liggande
på marken, lutande sig mot väggarne eller
stående och samtalande med låg röst i små
grupper. Bland dem finner man de besyn-
nerligaste figurer och de uslaste beklädna-
der. Till och med min följeslagare, van som
han var vid egendomligheter i den vägen,
kunde icke underlåta att stanna för att med
förvåning betrakta ett af de ovanliga sub-
jekt, vi passerade förbi under vår vandring.
Det var en skägglös man, mellan 20 och
30 års ålder, icke mindre än 6 fot, 2 tum
lång och lika mager som han var lång.
Hans lilla hufvud pryddes af en tillplattad
hatt med breda brätten och af en smutsgrå
färg, som på det fullkomligaste passade ihop
med hans askgrå hy och hans smutsiga
linnerock och byxor. Hans skor och hans
bara fötter voro betäckta med dam och hade
samma färg som hela den öfriga karlen.
Han liknade en jettestor insekt, som hade
lefvat i en damvrå så länge att han hade
antagit samma färg som sin bostad. Han
hade inga skuldror eller höfter, utan liknade
fullkomligt en påklädd humlestör. Han ga-
pade fånigt omkring sig, och då han fick
se att vi betraktade honom, smög han sig
undan. Jag tror icke att jag någonsin skall
få se hans make, annat än möjligen i nå-
gon etsning af Callot eller i någon berät-
telse af Hoffmann. Strax bredvid var en
grupp fångar lägrad och höll på att äta.
Fängkosten består af vatten och bröd, men
ibland få de salt kött, och dessa åto sådant.
Deras tillstånd är på det hela taget bedröf-
ligt, och man kan icke underlåta att be-
klaga dem ibland fångarne, som äro oskyl-
diga, och sådana finnas tvifvelsutan, ehuru
de tagits under misstärkta omständigheter.
Visserligen tyckas deras vaktare ingalunda
lägga an på att behandla dem strängt, men
hvilket förfärligt straff är det icke i sig
sjelf blott att vara tillsammans med och
anses för missdådare, då man intet ondt
har gjort och tillhör en bättre samhällsklass!
Det är pinsamt att se de ångestfulla qvin-
nor — af hvilka somliga äro välklädda och
ha ett mycket respektabelt utseende — som
frängas kring porten till Orangeriet, bed-
jande att få veta något om sina anhöriga,
anhållande på det mest bevekliga sätt att
få tala med dem aldrig så litet, en begä-
ran som emellertid icke kan beviljas. Den
gräsliga förtviflan som yttrar sig hos vissa
bland qvinnorna, då de erfara att deras män,
söner eller fäder den föregående natten blif-
vit afsända till Brest eller Oleron, är det
verkligen hjertslitande att bevittna. En
godhjertad officer berättade för mig om en
stackars qvinna, hvilken grät så bittert och
bad så innerligt att få se sin man, som
skulle afsändas med fångtransporten den föl-
jande natten, att han lät beveka sig att
föra henne in i Orangeriet, för att sätta
henne i tillfälle att säga farväl åt mannen,
hvarvid han emellertid sjelf såsom hand-
lande mot bestämda order utsatte sig för
en icke liten risk.
Det är många hus i Versailles som för
närvarande begagnas till fängelser. Det hus,
som är kändt under namnet Maison d Arre ,
beläget vid St Pierre-gatan, bar nu den äran
att inom sig gömma några af kommunens
mest framstående män — Assi, Rochefort,
Billioray m. fl. Paschal Grousset, f. d. ut-
rikesminister, som gör sig bemärkt genom
sin utsökta artighet mot hvar man — en
vana som han förmodas ha tillegnat sig un-
der sin korta diplomatiska bana — sitter
äfven häktad här. Han har just nu intet
tillfälle att utveckla sin courtoisie, om icke
då khan kommer i beröring med fångvakta-:
ren, ty han och de andra cheferna för in-
surrektionen hållas i cell. Ingen får tala
med dem utan att ha erhållit särskild tillå-
telse dertill af hr Thiers sjelf. Deras cel-
ler lära vara temligen beqvämt inredda, de-
ras kost är riklig och helsösam, och man
säger att det tillåtes dem att ha böcker äf-
vensom bläck och penna.