hundra olyckliga varelser dväljas, liggande på marken, lutande sig mot väggarne eller stående och samtalande med låg röst i små grupper. Bland dem finner man de besynnerligaste figurer och de uslaste beklädnader. Till och med min följeslagare, van som han var vid egendomligheter i den vägen, kunde icke underlåta att stanna för att med förvåning betrakta ett af de ovanliga subjekt, vi passerade förbi under vår vandring. Det var en skägglös man, mellan 20 och 30 års ålder, icke mindre än 6 fot, 2 tum lång och lika mager som han var lång. Hans lilla hufvud pryddes af en tillplattad hatt med breda brätten och af en smutsgrå färg, som på det fullkomligaste passade ihop med hans askgrå hy och hans smutsiga linnerock och byxor. Hans skor och hans bara fötter voro betäckta med dam och hade samma färg som hela den öfriga karlen. Han liknade en jettestor insekt, som hade lefvat i en damvrå så länge att han hade antagit samma färg som sin bostad. Han hade inga skuldror eller höfter, utan liknade fullkomligt en påklädd humlestör. Han gapade fånigt omkring sig, och då han fick se att vi betraktade honom, smög han sig undan. Jag tror icke att jag någonsin skall få se hans make, annat än möjligen i någon etsning af Callot eller i någon berättelse af Hoffmann. Strax bredvid var en grupp fångar lägrad och höll på att äta. Fängkosten består af vatten och bröd, men ibland få de salt kött, och dessa åto sådant. Deras tillstånd är på det hela taget bedröfligt, och man kan icke underlåta att beklaga dem ibland fångarne, som äro oskyldiga, och sådana finnas tvifvelsutan, ehuru de tagits under misstärkta omständigheter. Visserligen tyckas deras vaktare ingalunda lägga an på att behandla dem strängt, men hvilket förfärligt straff är det icke i sig sjelf blott att vara tillsammans med och anses för missdådare, då man intet ondt har gjort och tillhör en bättre samhällsklass! Det är pinsamt att se de ångestfulla qvinnor — af hvilka somliga äro välklädda och ha ett mycket respektabelt utseende — som frängas kring porten till Orangeriet, bedjande att få veta något om sina anhöriga, anhållande på det mest bevekliga sätt att få tala med dem aldrig så litet, en begäran som emellertid icke kan beviljas. Den gräsliga förtviflan som yttrar sig hos vissa bland qvinnorna, då de erfara att deras män, söner eller fäder den föregående natten blifvit afsända till Brest eller Oleron, är det verkligen hjertslitande att bevittna. En godhjertad officer berättade för mig om en stackars qvinna, hvilken grät så bittert och bad så innerligt att få se sin man, som skulle afsändas med fångtransporten den följande natten, att han lät beveka sig att föra henne in i Orangeriet, för att sätta henne i tillfälle att säga farväl åt mannen, hvarvid han emellertid sjelf såsom handlande mot bestämda order utsatte sig för en icke liten risk. Det är många hus i Versailles som för närvarande begagnas till fängelser. Det hus, som är kändt under namnet Maison d Arre , beläget vid St Pierre-gatan, bar nu den äran att inom sig gömma några af kommunens mest framstående män — Assi, Rochefort, Billioray m. fl. Paschal Grousset, f. d. utrikesminister, som gör sig bemärkt genom sin utsökta artighet mot hvar man — en vana som han förmodas ha tillegnat sig under sin korta diplomatiska bana — sitter äfven häktad här. Han har just nu intet tillfälle att utveckla sin courtoisie, om icke då khan kommer i beröring med fångvakta-: ren, ty han och de andra cheferna för insurrektionen hållas i cell. Ingen får tala med dem utan att ha erhållit särskild tillåtelse dertill af hr Thiers sjelf. Deras celler lära vara temligen beqvämt inredda, deras kost är riklig och helsösam, och man säger att det tillåtes dem att ha böcker äfvensom bläck och penna.