aftonen var det månsken, hvarför de flesta af oss uppehöllo sig på däck till kl. 1012, då några gingo till kojs, medan andra drogo sig tillbaka till salongen. Plötsligt hörde vi ångpipan hvissla, och då detta!för oss så ovanliga ljud icks tpphörde, gingo vi upp: på däcket för att se hvad som var på förde. Här mötte oss en syn som var allt annat än lugnande, ty midt framför oss, endast på 100 alnars afstånd, sågo vi en stor ångare, med hvilken en sammanstötning syntes oundviklig. Itt ögonblick trodde vi den hade sjöröfvare ombord, ty der hölls ett förfärligt väsen, och i det ögonblick vi stötte tillsammans sprungo några af dem ombord å vårt fartyg, som slapp undan med ett par hål i förstäfven, medan det andra fartyget tycktes vilja gå till botten. Våra båtar sattes genast ut och räddade alla passagerarne samt några af besättningen, tillsammans 82 personer, hvaraf 12 fruntimmer och barn. De öfrige af besättningen återvände för att bergå, ombord å fartyget, men deni sågo vi icke mera till, enär en storm straxt derefter uppstod ock vi icke vågade ligga längre på samma stäile. Vi köllo oss dock någorluuda i närheten, men nästa morgon sågo vi hvarken spår af fartyget e!ler båtarne. Då vi på grund af den skada vårt fartyg erhållit icke kunde gå vidare, återvände vi till Suez. Här ligga vi nu och Gud vet när vi komma vidare. Skeppet hade endast turkar och araber ombord och tillhörde vicekonungen af Egypten. Felet var helt och hållet deras, och den påbörjade ransakningen derom har ännu icke ledt till något resultat. Det värsta är dock att vi ligga och förspilla tiden, som i detta fall är mycket dyrbar, emedan vi skulle vara i