vår flykt. Nej, jag vill träda fram och tala till folket samt derigenom lugna det. — De der karlarne låta icke så lätt lugna sig; de slå ihjäl er, innan ni fått tala tio ord. — Låt mig bara tala, sade Palle, och ni skall få se, att hvar och en af dem går lugnt hem till sig. Ni känner inte den makt, som vältaligheten har öfver de upprörda folkmassorna, den verkar mildrande och stillande på dem, likasom regnet på de skummande böljorna. Jag vill träda ut på altanen, derifrån kunna de bäst höra mig. — Jag skall emellertid läsa dörrarne och skjuta för bommarne, så att de inte så tvärt kunna komma oss in på lifvet, sade kaptenen. Med tillhjelp af Sambo och Kristian Hjulben fick kaptenen husets ingångar ordentligt stängda, och detta var ej väl undangjördt, förrän den uppretade bondskaran inträngde på gården. Ett vildt hurrarop hördes, kaptenen darrade i alla lemmar af förskräckelse, men han tog hastigt sitt parti och sprang till en bakport, hvilken ledde till trädgården. Genom denna slapp han lyckligt öch väl ut, Sambo öch Kristian Hjulben följde efter honom, men kommo för sent; kaptenen hade redan slagit igen porten efter sig och vridit om nyckeln. Nu sprang han, så fort han kunde, genom trädgården ut i skogen. Det vari grefvens tid han flydde, ty ett par minuter sednare var huset omringadt både frän gårdsoch trädgårdssidan.