vår flykt. Nej, jag vill träda fram och tala
till folket samt derigenom lugna det.
— De der karlarne låta icke så lätt lugna
sig; de slå ihjäl er, innan ni fått tala tio ord.
— Låt mig bara tala, sade Palle, och ni
skall få se, att hvar och en af dem går lugnt
hem till sig. Ni känner inte den makt, som
vältaligheten har öfver de upprörda folk-
massorna, den verkar mildrande och stillande
på dem, likasom regnet på de skummande
böljorna. Jag vill träda ut på altanen, der-
ifrån kunna de bäst höra mig.
— Jag skall emellertid läsa dörrarne och
skjuta för bommarne, så att de inte så tvärt
kunna komma oss in på lifvet, sade kaptenen.
Med tillhjelp af Sambo och Kristian Hjul-
ben fick kaptenen husets ingångar ordentligt
stängda, och detta var ej väl undangjördt,
förrän den uppretade bondskaran inträngde på
gården. Ett vildt hurrarop hördes, kaptenen
darrade i alla lemmar af förskräckelse, men
han tog hastigt sitt parti och sprang till en bak-
port, hvilken ledde till trädgården. Genom
denna slapp han lyckligt öch väl ut, Sambo
öch Kristian Hjulben följde efter honom, men
kommo för sent; kaptenen hade redan - slagit
igen porten efter sig och vridit om nyckeln.
Nu sprang han, så fort han kunde, genom
trädgården ut i skogen. Det vari grefvens
tid han flydde, ty ett par minuter sednare
var huset omringadt både frän gårds- och
trädgårdssidan.