Något om historisk ära. Afven i historien skola Oden och Thor falla, och deras tronintagas af Balder. A. Fryxell. Midt under vår tids stora civilisationsarbete har menskligheten blifvit störd af ett förfärligt krig, som utkämpats mellan tvåj af verldens mest bildade folk. Man har sett blod flyta i strömmar, sett fredens verk kullstörtas, för att först efter långa är ånyo upprättas, sett de intelligenta och materiela arbetskrafterna ryckas ur sin naturliga riktning och tjena dem fiendtliga syften, sett nöd och elände, mord och plundring, brand och död. Och resultatet af allt detta? Folkens hårdare förtryck, kulturens hämmande, reaktionens inträngande, om möjligt, på alla områden. Hvems är skulden? Hvem drabbar ansvaret? Månne furstarne ensamt? Vi tro det ej. Så länge folken låta sig blindt ledas af några utvalda, hvilka bedåra sig med att vara Guds redskap och i främsta rummet se sina egna fördelar till godo ; så länge folken sjelfva föga fråga efter sina stora angelägenheter, utan handlöst öfverlemna dem ät dessa sina ledare; så länge folken icke sörja för hvarje enskild medborgares politiska uppfostran, utah låta densamma äåntingen helt och hållet försummas eller ock fortgå efter gammal slentrian ; — så länge dela också folken ansvaret för alla de olyckor, som öfvergå dem genom fåkunniga eller räpksmidande furstars åtgärder. En bland de mest lockande, men tillika mest bedrägliga förespeglingar,! en furste kan göra sitt folk, för att förmå detsamma till krig, är löftet om ära, oförvansklig ära, ifall samma folk lyckas att på slagfälten öfvervinna sin s. k. fiende. Ära?? —-att ofta nog för en småsak, ett intet, en furstlig förolämpning, en furstlig ärelystnad, öfvergifva hus och hem, familj ocn lycka, kasta sig in i stridens alla fasor och råheter, slagta och slagtas, för att i lyckligaste fall blifva mera utarmad, mera förtryckt; detta kallas ära! Några mnedblodade trofer, några tapperhetsbelöningar, tusentals mord på samvetet — detta är valutan, detta är äran, denna bherrliga ära, för hvilken skalden strör sina skönaste blommor, hvilken häfdatecknaren inskrifver i de stora minnenas Panteon och hvilken samtid och efterverld afundas. Den äran är dock grundfalsk, ty ur blod och våld uppväxer ingen verklig ära! Men folken vänja sig redan från barndomen vid detta vanställda begrepp om ära. Barnet :har knappt lärt sig att läsa, förrän man sätter i dess händer läroböcker, som skola bilda och förädla dess fosterländska sinnelag. : Hur lösa dessa böcker sin uppgift? På hvarje blad i historien får barnet lära sig, huru de hädangångna storheterna, som man behagat kalla hjeltar, fört mördande krig till höger och venster; med hvilket gladt tillmötesgående det trogna folket offrat penningar och arbete, lycka och lif för så stora och ädla syften, som det eller det grannfolkets kufvande; hur en pförgänglig ära omstrålar de namn, hvilkas pgare visat största blodtörst och fyndigaste svek eller slagits vildast. Sådant utsädet. ir, sådan blir i sanning frukten. Nationalhat och ett förvändt begrepp om fosterländskhet och ära — se der det frö, som hos..barnet ofta nog utsås genom dylika lä