Något om historisk ära.
Afven i historien skola Oden och Thor
falla, och deras tronintagas af Balder.
A. Fryxell.
Midt under vår tids stora civilisations-
arbete har menskligheten blifvit störd af
ett förfärligt krig, som utkämpats mellan
tvåj af verldens mest bildade folk. Man
har sett blod flyta i strömmar, sett fredens
verk kullstörtas, för att först efter långa
är ånyo upprättas, sett de intelligenta och
materiela arbetskrafterna ryckas ur sin na-
turliga riktning och tjena dem fiendtliga
syften, sett nöd och elände, mord och plun-
dring, brand och död. Och resultatet af allt
detta? Folkens hårdare förtryck, kulturens
hämmande, reaktionens inträngande, om möj-
ligt, på alla områden. Hvems är skulden?
Hvem drabbar ansvaret? Månne furstarne
ensamt? Vi tro det ej. Så länge folken
låta sig blindt ledas af några utvalda, hvil-
ka bedåra sig med att vara Guds redskap
och i främsta rummet se sina egna fördelar
till godo ; så länge folken sjelfva föga fråga
efter sina stora angelägenheter, utan hand-
löst öfverlemna dem ät dessa sina ledare;
så länge folken icke sörja för hvarje en-
skild medborgares politiska uppfostran, utah
låta densamma äåntingen helt och hållet för-
summas eller ock fortgå efter gammal
slentrian ; — så länge dela också folken an-
svaret för alla de olyckor, som öfvergå dem
genom fåkunniga eller räpksmidande fur-
stars åtgärder.
En bland de mest lockande, men tillika
mest bedrägliga förespeglingar,! en furste
kan göra sitt folk, för att förmå detsamma
till krig, är löftet om ära, oförvansklig ära,
ifall samma folk lyckas att på slagfälten
öfvervinna sin s. k. fiende.
Ära?? —-att ofta nog för en småsak, ett
intet, en furstlig förolämpning, en furstlig
ärelystnad, öfvergifva hus och hem, familj
ocn lycka, kasta sig in i stridens alla fasor
och råheter, slagta och slagtas, för att i
lyckligaste fall blifva mera utarmad, mera
förtryckt; detta kallas ära!
Några mnedblodade trofer, några tapper-
hetsbelöningar, tusentals mord på samvetet
— detta är valutan, detta är äran, denna
bherrliga ära, för hvilken skalden strör sina
skönaste blommor, hvilken häfdatecknaren
inskrifver i de stora minnenas Panteon
och hvilken samtid och efterverld afundas.
Den äran är dock grundfalsk, ty ur blod
och våld uppväxer ingen verklig ära!
Men folken vänja sig redan från barndo-
men vid detta vanställda begrepp om ära.
Barnet :har knappt lärt sig att läsa, förrän
man sätter i dess händer läroböcker, som
skola bilda och förädla dess fosterländska
sinnelag. : Hur lösa dessa böcker sin upp-
gift? På hvarje blad i historien får bar-
net lära sig, huru de hädangångna storhe-
terna, som man behagat kalla hjeltar, fört
mördande krig till höger och venster; med
hvilket gladt tillmötesgående det trogna
folket offrat penningar och arbete, lycka
och lif för så stora och ädla syften, som
det eller det grannfolkets kufvande; hur en
pförgänglig ära omstrålar de namn, hvilkas
pgare visat största blodtörst och fyndigaste
svek eller slagits vildast. Sådant utsädet.
ir, sådan blir i sanning frukten. National-
hat och ett förvändt begrepp om foster-
ländskhet och ära — se der det frö, som
hos..barnet ofta nog utsås genom dylika lä-