— Tyst, tyst, Ole Lökke vill tala! En fullkomlig tystnad inträdde och Ole Lökke började nu. — Ni veta väl att, medan ni andre prata och skråla, så tänker jag, och mången gång har jag genom mitt tänkande uträttat mera än ni med allt ert prat. — Ditt tänkande skulle inte ha gagnat mycket, om ej vi andre hade haft händer att utföra tankarne med, afbröt honom Jens slagtare. — Tig, Jens, tig, och låt Ole tala, ropade åtskilliga. — Min ärade vän har ganska rätt i sin anmärkning, började Ole igen, men hvad nytta skulle handen kunna göra, om inte tanken visade honom vägen? Hvad skulle t. ex. i förevarande fall ni alla taga er till med era stora och grofva näfvar, om. icke min tanke visade er vägen? Ole gjorde ett uppehåll i sitt tal, för att häns åhörare skulle få tid till att begrunda och fatta, huru hjelplösa de voro, om icke han stode dem bi. Då alla tego, återtog Ole: — Ni inse således sjelfva, att tanken är det vigtigaste af allt, ty utan den står hela maskineriet stilla. — Nå, så kom då en gång fram med dina tankar, utbrast Jens slagtare vresigt. — Tålamod bara, de komma i sinom tid. Flera af er, och deribland Jens slagtare, voro tillstädes, då vi för fjorton dagar sedan sågo