— Tyst, tyst, Ole Lökke vill tala!
En fullkomlig tystnad inträdde och Ole Lökke
började nu.
— Ni veta väl att, medan ni andre prata
och skråla, så tänker jag, och mången gång
har jag genom mitt tänkande uträttat mera
än ni med allt ert prat.
— Ditt tänkande skulle inte ha gagnat
mycket, om ej vi andre hade haft händer att
utföra tankarne med, afbröt honom Jens
slagtare.
— Tig, Jens, tig, och låt Ole tala, ropade
åtskilliga.
— Min ärade vän har ganska rätt i sin
anmärkning, började Ole igen, men hvad nytta
skulle handen kunna göra, om inte tanken
visade honom vägen? Hvad skulle t. ex. i
förevarande fall ni alla taga er till med era
stora och grofva näfvar, om. icke min tanke
visade er vägen?
Ole gjorde ett uppehåll i sitt tal, för att
häns åhörare skulle få tid till att begrunda
och fatta, huru hjelplösa de voro, om icke han
stode dem bi. Då alla tego, återtog Ole:
— Ni inse således sjelfva, att tanken är
det vigtigaste af allt, ty utan den står hela
maskineriet stilla.
— Nå, så kom då en gång fram med dina
tankar, utbrast Jens slagtare vresigt.
— Tålamod bara, de komma i sinom tid.
Flera af er, och deribland Jens slagtare, voro
tillstädes, då vi för fjorton dagar sedan sågo