ett par hästar utan ryttare galopperade öfver
fältet. Allt det öfriga var såsom bortblåst.
— Det var en fransk visit, sade Uffe, de
der herrarne få visst göra sig det omaket att
komma till fots, om de vilja helsa på oss.
Fienden hade dock icke heller lust till att
komma till fots, utan förde fram ett par kano-
ne, för att beskjuta danskarne. Men de
hade ingen gynnsam plats, och verfan af
skjutningen var högst ringa.
— Deras kanoner ha fått hösta, sade Sören
Lundegaard, och de kamrater, som omgåfvo
henom, skrattade.
Nu insågo tyskarne, att det icke var annat
att göra än att taga ställningen med storm.
De anade ej, hvilket obetydlig styrka det var
som gjorde dem besittningen af Nyböl stri-
dig; i tron att de hade mycket folk att slåss
med, uppställde de två bataljoner till anfall.
Uffe ämnade hvarken låta sitt kompani ned-
huggas till sista man, ej heller och ännu min-
dre ville han låta det tagas tillfånga. Hans
afsigt var att fienden skulle så länge som möj-
ligt förblifva i den tron att han hade en
större härstyrka emot sig; härigenom hoppades
Uffe fördröja tyskarnes framryckande, hvilket
ju var hufvudsaken. Han lemnade derför den
plats han först intagit och förde sitt folk
hastigt genom de smala gatorna, som liknade
hålvägar, upp till kyrkogården, hvilken var
belägen på en höjd, hvarifrån man ganska bra
dominerade byn och nejden. När fienden