ett par hästar utan ryttare galopperade öfver fältet. Allt det öfriga var såsom bortblåst. — Det var en fransk visit, sade Uffe, de der herrarne få visst göra sig det omaket att komma till fots, om de vilja helsa på oss. Fienden hade dock icke heller lust till att komma till fots, utan förde fram ett par kanone, för att beskjuta danskarne. Men de hade ingen gynnsam plats, och verfan af skjutningen var högst ringa. — Deras kanoner ha fått hösta, sade Sören Lundegaard, och de kamrater, som omgåfvo henom, skrattade. Nu insågo tyskarne, att det icke var annat att göra än att taga ställningen med storm. De anade ej, hvilket obetydlig styrka det var som gjorde dem besittningen af Nyböl stridig; i tron att de hade mycket folk att slåss med, uppställde de två bataljoner till anfall. Uffe ämnade hvarken låta sitt kompani nedhuggas till sista man, ej heller och ännu mindre ville han låta det tagas tillfånga. Hans afsigt var att fienden skulle så länge som möjligt förblifva i den tron att han hade en större härstyrka emot sig; härigenom hoppades Uffe fördröja tyskarnes framryckande, hvilket ju var hufvudsaken. Han lemnade derför den plats han först intagit och förde sitt folk hastigt genom de smala gatorna, som liknade hålvägar, upp till kyrkogården, hvilken var belägen på en höjd, hvarifrån man ganska bra dominerade byn och nejden. När fienden