Krig mot Palatserna för friden i Hyddorna. Detta uttryck har, som bekant, deputeraden Bebel — en bland social-demokraternas förkämpar — i tyska riksförsamlingen framställt till rättfärdigande af de anfall emot CPalatserna, verlden nyss bevittnat. Dessa ord innebära en tröstlös lära, hvars följd är detta bellum omnium inter omnest. hvarom redan Hugo Grotius på sin tid talade och hvilket, i fri öfversättning och med afseende å nutida förhållanden, skulle kunna kallas de fattiges krig mot de riket. På bottnen af denna sats ligger den mest kärlekslösa verldsåskådning man gerna kan tänka sig — det är en förtviflans lära. Det är dock denna lära som man sett drifva tusentals menniskor att utan riktig kännedom om verkliga syftningen deltaga i de sednaste blodiga rörelserna. Hr Bebels yttrande är liksom en lösen för detta sällskap, Internationals, bvilket i Europas stora stater — särdeles Frankrike — spelar en roll, hvars storhet man sannolikt öfverdrifver, men som ganska säkert är långt ifrån obetydande. Det är således skäl att dissekera satsen och se till hvad derur kan vara att hemta för oss, hvilka visserligen med sorg so när demokratien söker sin rätt på de våldsamma samhällsskakningarnas väg, men som hylla demokratien när den uppträder i en samhället bevarande och reformerande gestalt. Vi äro ock förvissade att de demokratiska samhällsformerna skola vinna afgjord seger när de hunnit genomgå de eldprof, hvarje sak af framtidsvigt alltid är underkastad. Vi kunna derför visserligen med blödande hjerta se de ytterligheter som nyss passerat, men vi kunna icke misströsta om att ur dem, liksom ur elementernas raseri, skall utgå något godt samt att mensklighetens heliga intressen till slut skola vinna seger. Går man Bebels sats på lifvet, så finner man att det ju icke kan vara Palatserna, utan deras invånare som åsyftas. Det måtte väl vara den omständigheten att ett fåtal medlemmar af samhället i palatserna omgifva sig med lyx och komfort, som hos de mindre väl lottade väcker en afund, hvilken finner silt uttryck i ofvanskrifna sats, hvars mening tyckes hafva någon likhet med Gustaf Wasas yttrande till Johannes Magnus om Vår nåde och Eders nåde som ej trifvas under samma tak, eller med andra ord betyda, att det skulle vara omöjligt att finna trefnad 1 hyddorna på samma gång som rikedomen åt sig reser palatser. Ja, det är just det som är frågan, för att tala nred Hamlet. Den är icke så lätt att besvara, och minst kan inom det trånga utrymmet af en tidningsartikel lösas en fråga, som i sekler tyngt på menniskovännens, filosofens och statsmannens sinne och som väl ännu en rund tid kommer att bekymra alla. Vi kuona dock ej underlåta att antydningsvis vidröra denna fråga, synnerligen som den är i ordets egentliga mening brännande. Bestå palatsernas invånare af råa, hänsynslösa och fullkomligt egoistiska personer, hvilkas mål är njutningen och hvilka, för ätt nå detta mål, äro fullkomligt likgiltiga för de medel som begagnas, så lärer det väl ej vara så besynnerligt, om de ofta tätt bredvid boende hyddans söner! komma på underliga tankar rörande fördelningen af denna jordens goda. Varc sig nu att palatser