Krig mot Palatserna för friden i
Hyddorna.
Detta uttryck har, som bekant, deputera-
den Bebel — en bland social-demokraternas för-
kämpar — i tyska riksförsamlingen fram-
ställt till rättfärdigande af de anfall emot
CPalatserna, verlden nyss bevittnat.
Dessa ord innebära en tröstlös lära, hvars
följd är detta bellum omnium inter omnest.
hvarom redan Hugo Grotius på sin tid tala-
de och hvilket, i fri öfversättning och med
afseende å nutida förhållanden, skulle kunna
kallas de fattiges krig mot de riket. På
bottnen af denna sats ligger den mest kär-
lekslösa verldsåskådning man gerna kan tän-
ka sig — det är en förtviflans lära. Det
är dock denna lära som man sett drifva tu-
sentals menniskor att utan riktig kännedom
om verkliga syftningen deltaga i de sedna-
ste blodiga rörelserna. Hr Bebels yttrande
är liksom en lösen för detta sällskap, In-
ternationals, bvilket i Europas stora stater
— särdeles Frankrike — spelar en roll,
hvars storhet man sannolikt öfverdrifver, men
som ganska säkert är långt ifrån obetydan-
de. Det är således skäl att dissekera sat-
sen och se till hvad derur kan vara att
hemta för oss, hvilka visserligen med sorg
so när demokratien söker sin rätt på de våld-
samma samhällsskakningarnas väg, men som
hylla demokratien när den uppträder i en
samhället bevarande och reformerande ge-
stalt. Vi äro ock förvissade att de demo-
kratiska samhällsformerna skola vinna af-
gjord seger när de hunnit genomgå de eld-
prof, hvarje sak af framtidsvigt alltid är un-
derkastad. Vi kunna derför visserligen med
blödande hjerta se de ytterligheter som nyss
passerat, men vi kunna icke misströsta om
att ur dem, liksom ur elementernas raseri,
skall utgå något godt samt att mensklighe-
tens heliga intressen till slut skola vinna
seger.
Går man Bebels sats på lifvet, så finner man
att det ju icke kan vara Palatserna, utan
deras invånare som åsyftas. Det måtte väl
vara den omständigheten att ett fåtal med-
lemmar af samhället i palatserna omgifva
sig med lyx och komfort, som hos de min-
dre väl lottade väcker en afund, hvilken fin-
ner silt uttryck i ofvanskrifna sats, hvars
mening tyckes hafva någon likhet med Gu-
staf Wasas yttrande till Johannes Magnus
om Vår nåde och Eders nåde som ej trif-
vas under samma tak, eller med andra ord
betyda, att det skulle vara omöjligt att fin-
na trefnad 1 hyddorna på samma gång som
rikedomen åt sig reser palatser. Ja, det är
just det som är frågan, för att tala nred
Hamlet. Den är icke så lätt att besvara,
och minst kan inom det trånga utrymmet af
en tidningsartikel lösas en fråga, som i sek-
ler tyngt på menniskovännens, filosofens och
statsmannens sinne och som väl ännu en
rund tid kommer att bekymra alla. Vi kuo-
na dock ej underlåta att antydningsvis vid-
röra denna fråga, synnerligen som den är i
ordets egentliga mening brännande.
Bestå palatsernas invånare af råa, hän-
synslösa och fullkomligt egoistiska personer,
hvilkas mål är njutningen och hvilka, för ätt
nå detta mål, äro fullkomligt likgiltiga för
de medel som begagnas, så lärer det väl ej
vara så besynnerligt, om de ofta tätt bred-
vid boende hyddans söner! komma på un-
derliga tankar rörande fördelningen af den-
na jordens goda. Varc sig nu att palatser-