ning. Denna folkets tillit väckte åter Uffes tillit till sig sjelf. Han talade kort, bestämdt och på ett sådant sätt att det icke gerna fåll någon in att vägra honom lydnad. Både kapten Amstrup och Björn voro högst förvånade öfver att haw så hastigt hade förstått sätta sig in uti sin nya roll. En vacker junidag var Uffe ute i förpostlinten. H.n hade befälet öfver fältvakten och order att iakttaga sträng vaksamhet. Vedetter hade han utställt och sjelf nyss företagit sin rund, men det var ingenting att anmäla. Morgontimmarne förgingo lugnt, och middagen nalkades med stora steg. Kittlarae sattes på elden, röken steg långsamt upp i vädret. Uffes uppassare, Anders, hade inrättat sin spisel tätt invid en blomstrande törprosbuske; han gaf noga akt på den kokande grynvällingen, sä att den ej brändes vid. Anders var en flink Fyen-bo, just ingen synnerlig vän af det vilda stridstumlet, men som deremot tyckte mycket om ett lugnt och trefligt samspråk; hau förstod att ombesörja alla fredliga bestyr mycket bra, och Uffe var högst belåten med honom. — Nå, Anders, hur går det med grynvällingen? frågade Uffe. — Nu är den straxt firdig, herr löjtnant, svarade Anders, i det han lade ett par vedträn under grytan och rörde om elden: Då Uffe förblef stående stilla och betraktade den sprakande brasan och de lätta rök