ning. Denna folkets tillit väckte åter Uffes
tillit till sig sjelf. Han talade kort, bestämdt
och på ett sådant sätt att det icke gerna fåll
någon in att vägra honom lydnad. Både kap-
ten Amstrup och Björn voro högst förvånade
öfver att haw så hastigt hade förstått sätta
sig in uti sin nya roll. -
En vacker junidag var Uffe ute i förpost-
linten. H.n hade befälet öfver fältvakten
och order att iakttaga sträng vaksamhet. Ve-
detter hade han utställt och sjelf nyss före-
tagit sin rund, men det var ingenting att an-
mäla. Morgontimmarne förgingo lugnt, och
middagen nalkades med stora steg. Kittlarae
sattes på elden, röken steg långsamt upp i
vädret. Uffes uppassare, Anders, hade inrättat
sin spisel tätt invid en blomstrande törpros-
buske; han gaf noga akt på den kokande
grynvällingen, sä att den ej brändes vid. An-
ders var en flink Fyen-bo, just ingen synner-
lig vän af det vilda stridstumlet, men som
deremot tyckte mycket om ett lugnt och tref-
ligt samspråk; hau förstod att ombesörja alla
fredliga bestyr mycket bra, och Uffe var högst
belåten med honom.
— Nå, Anders, hur går det med grynvällin-
gen? frågade Uffe.
— Nu är den straxt firdig, herr löjtnant,
svarade Anders, i det han lade ett par ved-
trän under grytan och rörde om elden:
Då Uffe förblef stående stilla och betrak-
tade den sprakande brasan och de lätta rök-