moln som uppstego, tyckte Anders att ögonblicket icke borde lemnas obegagnadt, utan kurde gerna användas till litet samtal. — Löjtnanten vet väl af att det är kungens at Hannover födelsedag i dag, började han. — Hvad rör det oss? — Ja, det förstås, inte rör det oss egentligen, men det är ändå alltid trefligt att ha reda på sådant der. Det lär vara en faslig ståt derborta, stor parad och mönstring af samtliga trupperna — de äro nog alla på benen i dag — och musik och fygande fanor... — Hur vet du allt det der, Anders? frågade Uffe, hos hvilken en idå plötsligt uppstått. Anders blef glad öfver att ha hittat på ewt ämne, som intresserade löjtnanten och gaf hopp om ett lingre samtal. — Då Jens Ölby gjorde vakttjenst i går qväll, berättade han, blef han god vän med den tyske förposten, de drucko ett glas med hvarandra, och tysken talade om att det skulle bli stor ståt i dag med anledving af kung Ernsts — eller hvad det är han heter — födelsedag. . — Jag skall tala med Jens Ölby, sade Uffe i string ton; jag har på det bestämdaste förbjudit all beröring med fiendens förposier. Han kastade en spejande blick öfver fältet, der gingo några kor och betade, vaktade ar en liten gosse; allt bar prägeln af den djupaste fred.