moln som uppstego, tyckte Anders att ögon-
blicket icke borde lemnas obegagnadt, utan
kurde gerna användas till litet samtal.
— Löjtnanten vet väl af att det är kun-
gens at Hannover födelsedag i dag, började
han.
— Hvad rör det oss?
— Ja, det förstås, inte rör det oss egent-
ligen, men det är ändå alltid trefligt att ha
reda på sådant der. Det lär vara en faslig
ståt derborta, stor parad och mönstring af
samtliga trupperna — de äro nog alla på benen
i dag — och musik och fygande fanor...
— Hur vet du allt det der, Anders? frå-
gade Uffe, hos hvilken en idå plötsligt uppstått.
Anders blef glad öfver att ha hittat på ewt
ämne, som intresserade löjtnanten och gaf
hopp om ett lingre samtal.
— Då Jens Ölby gjorde vakttjenst i går
qväll, berättade han, blef han god vän med
den tyske förposten, de drucko ett glas med
hvarandra, och tysken talade om att det skulle
bli stor ståt i dag med anledving af kung
Ernsts — eller hvad det är han heter —
födelsedag. .
— Jag skall tala med Jens Ölby, sade
Uffe i string ton; jag har på det bestämdaste
förbjudit all beröring med fiendens förposier.
Han kastade en spejande blick öfver fältet,
der gingo några kor och betade, vaktade ar
en liten gosse; allt bar prägeln af den djupaste
fred.