— Jag vill icke vidare tänka derpå. Lifvet ligger för mig öppet, de gamla banden ha brustit, kanske möter jag lyckan ännu en gång, och då skall jag veta att fatta ett säkrare tag i henne. Han kuzde höra böljornas entoniga sång, då de slogo mot stranden; på den andra sidan låg Slesvigs land, inhöljdt i attonens dimmor; här och der sågs en vakteld lysa; i en stor bondgård, som samma dag nedbrunnit, glödde ännu bränderna och spridde ett starkt röduktigt sken omkring sig. Uffe stod linge tyst och öfverskådade nejden, längtansfullt väntande, likasom sjömannen spejar efter land, sedan han mänga dagar kastats omkring på det stormiga hafvet. Derefter gick han hem och skref bref till sin mor och till faster Malena om den lycka, som vederfarits honom. Följande förmiddag infann sig Uffe hos kapten Amstrup. Denne hade inbjudit ett par vänner; ett rikligt frukostbord, smyckadt med blommor och fyra butelier rhenskt vin, stod dukadt. I det de togo plats, gjorde kaptenen dem uppmärksamma på den frivilbgatdufpastejen, hvilken säsom sådan måste behandlas med synnerlig tacksamhet: det var nemligen en present af löjtnant Vendelin, som samma morgon hade fitt den sig tillsönd från sin mor och skänkt den åt kapten Amstrup, för att äts vid dennes frukostbjudning. Kaptenen tog dufpastejen och placerade den