— Jag vill icke vidare tänka derpå. Lif-
vet ligger för mig öppet, de gamla banden ha
brustit, kanske möter jag lyckan ännu en gång,
och då skall jag veta att fatta ett säkrare tag
i henne.
Han kuzde höra böljornas entoniga sång, då
de slogo mot stranden; på den andra sidan låg
Slesvigs land, inhöljdt i attonens dimmor; här
och der sågs en vakteld lysa; i en stor bond-
gård, som samma dag nedbrunnit, glödde ännu
bränderna och spridde ett starkt röduktigt sken
omkring sig.
Uffe stod linge tyst och öfverskådade nej-
den, längtansfullt väntande, likasom sjömannen
spejar efter land, sedan han mänga dagar
kastats omkring på det stormiga hafvet. Der-
efter gick han hem och skref bref till sin
mor och till faster Malena om den lycka, som
vederfarits honom.
Följande förmiddag infann sig Uffe hos kap-
ten Amstrup. Denne hade inbjudit ett par
vänner; ett rikligt frukostbord, smyckadt med
blommor och fyra butelier rhenskt vin, stod
dukadt. I det de togo plats, gjorde kaptenen
dem uppmärksamma på den frivilbgatduf-
pastejen, hvilken säsom sådan måste behand-
las med synnerlig tacksamhet: det var nem-
ligen en present af löjtnant Vendelin, som
samma morgon hade fitt den sig tillsönd från
sin mor och skänkt den åt kapten Amstrup,
för att äts vid dennes frukostbjudning.
Kaptenen tog dufpastejen och placerade den