der granater från Montretout haglade. Icke aktande på faran, besteg han bastionens utspringande vinkel och svängde sin hvita näsduk. Omkring 50 alnar från glacisen lågo utsträckta på marken och dolda i gräset 30 sjömän under befäl af kapten Trevers. De hade -bestämda order och voro beständigt på sin post, redo att hvarje ögonblick begagna sig af tillfället. Officeren hörde Duranel ropa; han höjde försigtigt handen. En röst lät höra sig: Det finns ingen hir; kom strax! Officeren, som fruktade något förräderi, svarade: Kom sjelf!4 Duranel sprang genast till porten. Broarne voro nedbrutna och det såg omöjligt ut att komma fram. Begagnande sig af några fragment af bjelkar, lyckades Duranel komtma öfver vallgrafven. Han underrättade officeren om sakernas ställning, men denne, noga på sin vakt, förde honom under noggrann bevakning till general Douai, genom telegram redan underrättad om förhållandet och som hade brutit upp, snart följd af Bertauts och L Hörilliers divisioner. Mötet mellan Duranel och generalen egde rum i Billancourt. Hur mycket förtroende general Douai än hyste till hr Alphants tappre biträde, underrättade han honom dock om, att det skulle kosta hans lif om trupperna vid sitt inträde skulle möta något allvarligare motstånd. Emellertid hade man i största hast samlat 600 man; 30 sjömän marscherade i spetsen. Ett kompani sappörer hade med all möjlig skyndsamhet lagt bräder öfver vallgrafven. Bertauts division kom strax efter. Det var nu omkring kl. 6 på qvällen. De federerades poster flydde och affyrade sina gevär och några svaga bataljoner ryckte fram för att göra motstånd, men truppernas rörelse hade varit så hastig, att de snart omringades eller skingrades och kl. 7 innehade de två första divisionerna redan öfre och nedre Passy och hotade Trocadero. Om devna position kunde tagas, var insarrektionen krossad. Det var att befara att betydliga krafter der skulle vara till mötes, sedan alarm en gång var väckt. Man måste göra sig säker. Duranel åtog sig åter denna farliga mission. Han letade sig fram genom smågatorna till terrasserna och återvände genast med det besked att trupperna kunde avancera. Liksom förut underrättade general Douai honom om att det skulle kosta hans lif, om trupperna nödgades draga sig tillbaka. Duranel tvekade icke, ehuruväl kommunens trupper ju åter kunde ha samjats och återvändt för att anfalla under regeringstruppernas marsch. Han var redo offra Ått lif för stadens bästa. En timme senare ockuperade 4:e kåren de terrasser, gom beherrska Frocadero, och befästade sig der starkt, redo att andra dagen taga Arc de YEtoile, Monceau-parken, Faubourg St Honor6 och jernvägsstationon St Lazaire. De hade öfverraskat insurgenterna i husen och bakom barrikaderna, utan att dessa voro i stånd att tillfoga trupperna någon verklig skada. Det lider icke något tvifvel att armån lätt skulle ha inträngt i Paris utan Duranels modiga handling, men det skulle ha skett genom en bresch, ett par tre dagar senare. Det är omöjligt att beräkna hvilka olyckor kunde ha blifvit följden af ett sådant dröjsmål. Nu, då det är kändt hvilka förberedelser hade vidtagits för att bränna inom alla stadens delar och alla de offentliga byggnaderna, darrav man vid tanken ä, att ett skott från en insurgent kunde ha hejdat Duranel innan man kom fram till den port, genom hvilken de första Versaillestrupperna skulle tränga in i Paris. Dessa detaljer, hvilka rätta och komplettera förut gjorda meddelanden om denna affär, skola blifva af nytta för historien. JR KR bd