-— OM — Eiby ställde sig uppå sin stol och begynte hålla tal: — Mina vänner och ovänner, herrar och damer, tyskar och danskar, ni som äro här och ni som icke äro här! Med rätta har skalden kallat solen en orostiftare, ty solen åstadkommer inte annat än oro; derför har också Uffe, hvilken i afton är solen ibland oss, väckt oro i vårt lag. Jag vill af sådan anledning utbringa en skål för natten, ty under natten kan man glamma eller sofva, om man så vill... Härvid raglade han och höll på att falla från stolen, hvarför hon skyndade sig alt afsluta talet:s — En skål för de glada svyckarne! on skål för sömnen! en skäl för natten! cn skål för döden! I detsamma föll han från stolen och trillade under bordet, der han genast försjönk 1 djup sömn. — På honom har förebudet slagit in, ropade Vendelin med låtsudt allvar; må ambulansen skynda sig att bära bort den fallne! Och under allmänt skratt blef Eiby bortburen af uppassarne. Den muntra sinnesstämningen återvände nu; Uffe kunde visserligen för sin del icke bli riktigt glad, men han beherrskade sig dock så tillvida, att han deltog i sången och i samtalen; men ingen uppmanade honom vidare till att hålla tal. Först vid midnatt åtskildes eällskapet; Utte