-— OM —
Eiby ställde sig uppå sin stol och begynte
hålla tal:
— Mina vänner och ovänner, herrar och
damer, tyskar och danskar, ni som äro här
och ni som icke äro här! Med rätta har skal-
den kallat solen en orostiftare, ty solen åstad-
kommer inte annat än oro; derför har också
Uffe, hvilken i afton är solen ibland oss, väckt
oro i vårt lag. Jag vill af sådan anledning
utbringa en skål för natten, ty under natten
kan man glamma eller sofva, om man så vill...
Härvid raglade han och höll på att falla
från stolen, hvarför hon skyndade sig alt af-
sluta talet:s
— En skål för de glada svyckarne! on skål
för sömnen! en skäl för natten! cn skål för
döden!
I detsamma föll han från stolen och trillade
under bordet, der han genast försjönk 1 djup
sömn.
— På honom har förebudet slagit in, ropade
Vendelin med låtsudt allvar; må ambulansen
skynda sig att bära bort den fallne!
Och under allmänt skratt blef Eiby bort-
buren af uppassarne.
Den muntra sinnesstämningen återvände nu;
Uffe kunde visserligen för sin del icke bli
riktigt glad, men han beherrskade sig dock så
tillvida, att han deltog i sången och i sam-
talen; men ingen uppmanade honom vidare
till att hålla tal.
Först vid midnatt åtskildes eällskapet; Utte