till det konstitutionella systemet och gjort
Ollivier till sin ansvarige minister; men
detta var en af de största orsakerna
till Frankrikes och kejsardömets olycka. Det
var Frankrike och icke Napoleon, som ville kri-
get för den hohenzollernska kandidaturen.
Till bevis härpå anföras utdrag ur franska
tidningar och tal.
Författaren ligger härefter skulden för
det Frankrike ej var beredt till kriget på
oppositionen (bland annat Jules Favre), som
vägrade bifall till kejsarens förslag om ar-
måns förökande och ursäktar kejsaren för
öfrigt dermed att han cj stod ensam med
sin åsigt om att Frankrike kunde mäta sig
med Tyskland i trots af sitt miudre antal
trupper; general Changarnier och prinsen af
Joinville uttalade sig i samms anda.
Kommunens män.
Om ingurgentch fernas öde känner man nu
med visshet följande: Delescluzes lik anträf-
fades å cn barrikad på Boulevard prirce
Fugine i en hög af 28 lik. Delescluze var
civilt klädd. Han bar grå benkläder, svart
rock och hög sidenhatt; bredrid honom Jåg
hans käpp, som han begagnat i 10 år och
hvarpå han förstigenkändes. Man fann hos
honom åtskilliga papper, bref från La Cecilia,
de Lissbonne och andra at insurgentcheferna.
Brunel, en af insurgenternas högre office-
rare, hade gömt sig i huset nr 28 på Ven-
dömeplatsen. Dewta anmäldes och en offi-
cer med några man begaf sig till det upp-
gifna huset. Han satte vakt vid porten och
giek uppför trappan. Tätt framför sig såg
han flyktingen, som drog sig tillbaka till ett
rum. Det omriogades, visitation anställdes,
men utan resultat, då plötsligt en löjtnant,
som stuckit handen in i hörnet af en garde-
rob, fick fatt i mannen och drog fram ho-
nom. Han blef ögonblickligen skjuten, då
han med en revolver i handen ämnade sätta
sig till motvärn. Det fruntimmer, som hål-
lit honom dold, föll likaledes badande i sitt
blod, då hon ville kasta sig mellan de stri-
dande. Detta fruntimmer var för öfrigt en
somnambul, som Brunel begagnade sig af
för insurrektionens planer. Det var hon,
som i sin magnetiska sömn dikterade de
extravaganta segerbulletiner, hvilka Journal
officiel hvarje dag offentliggjorde. Milliere
arresterades i Palais du Luxembourg, der
han hade gömt sig. Han satte sig starkt
till motvärn och aflossade sex revolverskott
mot soldaterna. Han var barhufvad, blek
och förvirrad. Två man förde honom till
general Cissey. Derifrån fördes ban till
Panthåon. Här gjorde man honom uppmärk-
sam på kulorna i muren; det var der, han
dagen förut låtit skjuta 30 nationalgardister
för det de vägrat att gå till barrikaderna.
Derefter lät man honom lägga sig på knä.
Han blottade sitt bröst, och i det han upp-
lyftade sin högra hand, ropade han med hög
röst: Vive lu republique! .. Vivele peuple...
Vv: Vhumanitel . . . Vive . . Vn gevärs-
salfva afbröt hans utrop och han föll död
till marken. Vilain, en at kommunens agen-
ter, som hade satt eld på polisprefekturen,
blef skjuten i kasernen Lobau. Huan visade
sip mycket feg i sista ögonblicket. Doktor
Tony Moilin, som arresterades i närheten af
Luxembourg, dömdes genast till döden. Han
anhöll att såsom den sista nåden bli vigd
med ett fruntimmer, med hvilket han i flera
år lefvat tillsammans. Detta beviljades,
hvarefter han genast blef skjuten. Finans-
ministern Variin arresterades på Place Cadet.
Ilan blef skjuten på samma ställe, der genera-
Jerna Clement Thomas och Lecomte mörda:
des den 18 mars. Varlin var tarfligt klädd;
han vägrade att låta förbinda ögonen då
han skulle skjutas. General Cluseret blef
skjuten i kasernen Prince-Eugene. General
Dombrowski blef svårt sårad i underlifvet
vid barrikaden å Rue Mira, fördes derifrån
till hospitalet Laribosiöre. Han dog här
etter en timmes förfärliga lidanden. Hans
sista ord voro: Krossa hufvudet på mig,
jag lider alltför hårdt! Det var i tisdags
afton kl. 7. Kl half 9 kom Dombrowskis
stabschef till hospitalet, och då han erfor
gceneralens död, begärde han att få hans lik