till det konstitutionella systemet och gjort Ollivier till sin ansvarige minister; men detta var en af de största orsakerna till Frankrikes och kejsardömets olycka. Det var Frankrike och icke Napoleon, som ville kriget för den hohenzollernska kandidaturen. Till bevis härpå anföras utdrag ur franska tidningar och tal. Författaren ligger härefter skulden för det Frankrike ej var beredt till kriget på oppositionen (bland annat Jules Favre), som vägrade bifall till kejsarens förslag om armåns förökande och ursäktar kejsaren för öfrigt dermed att han cj stod ensam med sin åsigt om att Frankrike kunde mäta sig med Tyskland i trots af sitt miudre antal trupper; general Changarnier och prinsen af Joinville uttalade sig i samms anda. Kommunens män. Om ingurgentch fernas öde känner man nu med visshet följande: Delescluzes lik anträffades å cn barrikad på Boulevard prirce Fugine i en hög af 28 lik. Delescluze var civilt klädd. Han bar grå benkläder, svart rock och hög sidenhatt; bredrid honom Jåg hans käpp, som han begagnat i 10 år och hvarpå han förstigenkändes. Man fann hos honom åtskilliga papper, bref från La Cecilia, de Lissbonne och andra at insurgentcheferna. Brunel, en af insurgenternas högre officerare, hade gömt sig i huset nr 28 på Vendömeplatsen. Dewta anmäldes och en officer med några man begaf sig till det uppgifna huset. Han satte vakt vid porten och giek uppför trappan. Tätt framför sig såg han flyktingen, som drog sig tillbaka till ett rum. Det omriogades, visitation anställdes, men utan resultat, då plötsligt en löjtnant, som stuckit handen in i hörnet af en garderob, fick fatt i mannen och drog fram honom. Han blef ögonblickligen skjuten, då han med en revolver i handen ämnade sätta sig till motvärn. Det fruntimmer, som hållit honom dold, föll likaledes badande i sitt blod, då hon ville kasta sig mellan de stridande. Detta fruntimmer var för öfrigt en somnambul, som Brunel begagnade sig af för insurrektionens planer. Det var hon, som i sin magnetiska sömn dikterade de extravaganta segerbulletiner, hvilka Journal officiel hvarje dag offentliggjorde. Milliere arresterades i Palais du Luxembourg, der han hade gömt sig. Han satte sig starkt till motvärn och aflossade sex revolverskott mot soldaterna. Han var barhufvad, blek och förvirrad. Två man förde honom till general Cissey. Derifrån fördes ban till Panthåon. Här gjorde man honom uppmärksam på kulorna i muren; det var der, han dagen förut låtit skjuta 30 nationalgardister för det de vägrat att gå till barrikaderna. Derefter lät man honom lägga sig på knä. Han blottade sitt bröst, och i det han upplyftade sin högra hand, ropade han med hög röst: Vive lu republique! .. Vivele peuple... Vv: Vhumanitel . . . Vive . . Vn gevärssalfva afbröt hans utrop och han föll död till marken. Vilain, en at kommunens agenter, som hade satt eld på polisprefekturen, blef skjuten i kasernen Lobau. Huan visade sip mycket feg i sista ögonblicket. Doktor Tony Moilin, som arresterades i närheten af Luxembourg, dömdes genast till döden. Han anhöll att såsom den sista nåden bli vigd med ett fruntimmer, med hvilket han i flera år lefvat tillsammans. Detta beviljades, hvarefter han genast blef skjuten. Finansministern Variin arresterades på Place Cadet. Ilan blef skjuten på samma ställe, der generaJerna Clement Thomas och Lecomte mörda: des den 18 mars. Varlin var tarfligt klädd; han vägrade att låta förbinda ögonen då han skulle skjutas. General Cluseret blef skjuten i kasernen Prince-Eugene. General Dombrowski blef svårt sårad i underlifvet vid barrikaden å Rue Mira, fördes derifrån till hospitalet Laribosiöre. Han dog här etter en timmes förfärliga lidanden. Hans sista ord voro: Krossa hufvudet på mig, jag lider alltför hårdt! Det var i tisdags afton kl. 7. Kl half 9 kom Dombrowskis stabschef till hospitalet, och då han erfor gceneralens död, begärde han att få hans lik