sig sjelfva såsom oskyldiga offer för ett missbru: kadt förtroende; men icke ens hr Thiers skuldror äro breda nog till att bära allt ansvaret för det elände som drabbat dem, sedan de begynte söka styra sig sjelfva, och säkert är att, intilldes nationen börjar inom sig leta efter källorna till sina olyckor, i stället för att oupphörligt tillskrifva dessa utifrån kommande inflytelser — skall hon icke inse nödvändigheten at denna högre moraliska anda, utan hvilken hon aldrig kan värdigt bära olyckan. aldrig förvärfva cn tryggad framtid För närvarande är fransmännens favorit-teori denna: Paris är ett offer för den internationella arbetareligans olycksbringande verksamhet, och genom de oerhörda lidanden, som Paris nu undergår, skördar det öfriga Europa gratis en värderik erfarenhet. Till en viss grad kan väl detta vara sannt, men lika sannt är att internationella ligan företrädesvis sökt verka i Frankrike, just derföre att hon insett det hon i intet annat land kunnat hoppas någon synnerlig framgång. I måndags skref en annan korrespondent: Jag lyckades i går kymma upp till Belleville några timmar sedan det var taget, och jag blef förviänad öfver atv finna så få spar af bombardementet eller af den heta sammandrabbningen, jag menar i jemförelse med hvad jag sett annorstädes. Vid barrikader längre ned — isynnerhet nära Boulovards Maza och Voltaire — hade jag sett marken röd af blod och beströdd med lik af desammns försvarare. I Belleville såg jag icke en enda, som tycktes ha fallit under strid. Men å andra sidan var der e rfärligt antal döda, hvilka summariskt hade afrättats. Ingen. fom de senare dagarne besökt Paris, kan lätt bli uppskakad vid åsynen af lik. Man har blifvit alltför förtrogen dermed. Sådana ligga på gatorna i de qvarter, der striden varit hetast. nästan vid hvarje hörn och i de hemskaste attityder oeh med gräsliga, gapande sår. De bortskymmas äfven ständigt af ett tyg stycke eller ett stycke bastmatta, som någon förbigående kastat öfver dem. Troligt är att de många exekutionerna härledde sig derifrån, att insurgenterna höllo i med att skjuta från fönsterna och dödade många soldater långt efters edan gatustriden afbröts. Jag fruktar att oaktadt den stränghet — för att icke begagna ett hårdare ord — hvarmed insurrektionen undertryckts, det skall dröja länge innan Paris kan anse extför eldsvådor och andra i mörkre: bedri.na skurkstreck eller förgiftningar på lusa dagon. En anblick i Belleville var isynnerhet hemsk och förfärlig. Ett caf6 chantant hade förvandlats till en ambulans, och iden ordning de sårade dött, hade man curitit upp dem på den teater, som tillhörde etablissementet, och kastat dem nere vid avantscenen. Det var tydligt att ingen hade haft hvarken tid eller lust att bry sig om dem, men då vi kommit dit, började man att forsla bort dem. an tog dem på ryggen som en slagtare bär en död gris, och kastade dem på kärrorna. Några varrean öfvergångna till förruttnelse och förgiftade luften. Allt detta utfördes mellan ett caf chantants dryckesbord och stolur, grannlåt. draperier och speglar, straxt bredvid de små täcka kabinett, i hvilka de döda troligen ofta hade setat och druckit och skämtat med sina fästmöar och hustrur, applåderande de luftigt klädda dansöserna på den gran: na scenen. Det var ett smärtsamt prof på truppernas bitterket mot befolkningen i Belleville, att man varnade oss för att länge qvardröja i ambulansen. Soldaterna ansägo hvar och en, som ömmade för de sårage, såsom sympatiserande med dem och för:jent af att dela deras öde. Man sade oss till och med i Belleville, att ingen på marken liggande sårad skonades till litverv. Den omständigheten att vara sårad ansågs vara ett bevis på att han förtjenade döden. Jag gick bakom jJernvägen till Boulevard Mazaz der folk redan hade börjat framkomma från sina fömställen, Några öppnade sina fönsterluckor och vetraktade med bedröfvade blickar sina, trasiga rutor; andra stodo i gathörnen och p:atade om de senaste timmarnas sk seener. lin del gick med korgar för att söka lifsmedel, urder det att här och der en qvinnua, med oro målad i sitt ansigte, skyndade sin väg framåt för att efterfråga hvad det blifvit af en broder, son eller man, som varit med i en eller annan af de blodiga striderna i grannskapet. Den breda vägen upp till Place du Tröne var upptagen af linicsoldater, som tvättade sina krutbestänkta bänder vid takrännorna eller sofvo trötthetens sömn på bara stenarna. Det var svårt att i första ögonblicket skilja döda från lefvande. Vid den barrikad, som gär tvärs öfver Boulevard Voltaire låg en hög döda och längre fram åt vägen var en grupp af sju lik, några efter till åren komne män, som tydligen hade blifvit skjutne under försök att uppsöka en tillflyktsort. in qvinna stod bredvid ett at dem och försökte öfvertala förbigående att hjelpa henne med alt Aytta kroppen, tys, sade hon, det är min man vid 44 de bataljonen. Der borta, tvärs öfver atan är hans bod. Om jag bara kan få honom it, skall jag gifva honom en anständig begrafning. Ingen lyssnade till henne, ty platsen var ockuperad af soldater och de äro så uppretade mot Insurgenternas nationalgardister att det är farligt att blanda sig uti deras aftärer. Vid hörnet af Place Voltaire reste sig ev annan barrikad, uppförd af lumpbaiar, afhvilka några hade spruc kit och hvilkas innehåll begagnuts för att dermed skyla dödas ansigten 7 bakom denna barrikad är den branta och smala gata, som leder förbi La Roquette till Pere 1a ÖOhai Vid denna punkt framställde sig ett förfärligt skådespel. Närmare 80 menniskor lågo i en hög, en massa af armar och ben och förvridna ansigten, under det att blod bokstafligen flöt i rännstenar och afToppstrummor. Dessa min hade tagits med vapen i hand, ställts upp emot en vägg och aflifvats. Skildtvakter höllo massan tillbaka, men jag tilläts i egenskap af läkare att passera, och inom La Roquottes nurar hörde jagen va på omkring hundra skott, som efterföljdes af en kulsprutas rasslande; en närstående officer underrättade mig att man höll på att skipa rättvisa derinne; två stora rustvagnar stodo vid fängelseporten: den ena hade redan mottagit sin hemska laddning, — den andra lassades på allt hvad man hann. Jag omgafs af en hop gråtande qvinnor, hvilka stucko bref i mina händer, bönfallande att jag