sig sjelfva såsom oskyldiga offer för ett missbru:
kadt förtroende; men icke ens hr Thiers skuldror
äro breda nog till att bära allt ansvaret för det
elände som drabbat dem, sedan de begynte söka
styra sig sjelfva, och säkert är att, intilldes natio-
nen börjar inom sig leta efter källorna till sina
olyckor, i stället för att oupphörligt tillskrifva
dessa utifrån kommande inflytelser — skall hon
icke inse nödvändigheten at denna högre morali-
ska anda, utan hvilken hon aldrig kan värdigt
bära olyckan. aldrig förvärfva cn tryggad framtid
För närvarande är fransmännens favorit-teori denna:
Paris är ett offer för den internationella arbetare-
ligans olycksbringande verksamhet, och genom de
oerhörda lidanden, som Paris nu undergår, skör-
dar det öfriga Europa gratis en värderik erfaren-
het. Till en viss grad kan väl detta vara sannt,
men lika sannt är att internationella ligan företrä-
desvis sökt verka i Frankrike, just derföre att hon
insett det hon i intet annat land kunnat hoppas nå-
gon synnerlig framgång.
I måndags skref en annan korrespon-
dent:
Jag lyckades i går kymma upp till Belleville nå-
gra timmar sedan det var taget, och jag blef för-
viänad öfver atv finna så få spar af bombardemen-
tet eller af den heta sammandrabbningen, jag me-
nar i jemförelse med hvad jag sett annorstädes.
Vid barrikader längre ned — isynnerhet nära Bou-
lovards Maza och Voltaire — hade jag sett mar-
ken röd af blod och beströdd med lik af desam-
mns försvarare. I Belleville såg jag icke en enda,
som tycktes ha fallit under strid. Men å andra si-
dan var der e rfärligt antal döda, hvilka sum-
mariskt hade afrättats. Ingen. fom de senare da-
garne besökt Paris, kan lätt bli uppskakad vid åsy-
nen af lik. Man har blifvit alltför förtrogen der-
med. Sådana ligga på gatorna i de qvarter, der
striden varit hetast. nästan vid hvarje hörn och i
de hemskaste attityder oeh med gräsliga, gapande
sår. De bortskymmas äfven ständigt af ett tyg
stycke eller ett stycke bastmatta, som någon för-
bigående kastat öfver dem. Troligt är att de mån-
ga exekutionerna härledde sig derifrån, att insur-
genterna höllo i med att skjuta från fönsterna och
dödade många soldater långt efters edan gatustriden
afbröts.
Jag fruktar att oaktadt den stränghet — för att icke
begagna ett hårdare ord — hvarmed insurrektio-
nen undertryckts, det skall dröja länge innan Pa-
ris kan anse extför eldsvådor och andra i mörkre:
bedri.na skurkstreck eller förgiftningar på lusa da-
gon. En anblick i Belleville var isynnerhet hemsk
och förfärlig. Ett caf6 chantant hade förvandlats
till en ambulans, och iden ordning de sårade dött,
hade man curitit upp dem på den teater, som till-
hörde etablissementet, och kastat dem nere vid
avantscenen. Det var tydligt att ingen hade haft
hvarken tid eller lust att bry sig om dem, men då
vi kommit dit, började man att forsla bort dem.
an tog dem på ryggen som en slagtare bär en död
gris, och kastade dem på kärrorna. Några varre-
an öfvergångna till förruttnelse och förgiftade luf-
ten. Allt detta utfördes mellan ett caf chantants
dryckesbord och stolur, grannlåt. draperier och
speglar, straxt bredvid de små täcka kabinett, i hvil-
ka de döda troligen ofta hade setat och druckit
och skämtat med sina fästmöar och hustrur, applå-
derande de luftigt klädda dansöserna på den gran:
na scenen. Det var ett smärtsamt prof på trup-
pernas bitterket mot befolkningen i Belleville, att
man varnade oss för att länge qvardröja i ambu-
lansen. Soldaterna ansägo hvar och en, som öm-
made för de sårage, såsom sympatiserande med
dem och för:jent af att dela deras öde. Man sade
oss till och med i Belleville, att ingen på marken
liggande sårad skonades till litverv. Den omstän-
digheten att vara sårad ansågs vara ett bevis på att
han förtjenade döden.
Jag gick bakom jJernvägen till Boulevard Mazaz
der folk redan hade börjat framkomma från sina
fömställen, Några öppnade sina fönsterluckor och
vetraktade med bedröfvade blickar sina, trasiga
rutor; andra stodo i gathörnen och p:atade om
de senaste timmarnas sk seener. lin del gick
med korgar för att söka lifsmedel, urder det att
här och der en qvinnua, med oro målad i sitt an-
sigte, skyndade sin väg framåt för att efterfråga
hvad det blifvit af en broder, son eller man, som
varit med i en eller annan af de blodiga striderna
i grannskapet. Den breda vägen upp till Place
du Tröne var upptagen af linicsoldater, som tvät-
tade sina krutbestänkta bänder vid takrännorna
eller sofvo trötthetens sömn på bara stenarna. Det
var svårt att i första ögonblicket skilja döda från
lefvande. Vid den barrikad, som gär tvärs öfver
Boulevard Voltaire låg en hög döda och längre
fram åt vägen var en grupp af sju lik, några ef-
ter till åren komne män, som tydligen hade blif-
vit skjutne under försök att uppsöka en tillflykts-
ort. in qvinna stod bredvid ett at dem och för-
sökte öfvertala förbigående att hjelpa henne med
alt Aytta kroppen, tys, sade hon, det är min
man vid 44 de bataljonen. Der borta, tvärs öfver
atan är hans bod. Om jag bara kan få honom
it, skall jag gifva honom en anständig begraf-
ning. Ingen lyssnade till henne, ty platsen var
ockuperad af soldater och de äro så uppretade
mot Insurgenternas nationalgardister att det är
farligt att blanda sig uti deras aftärer. Vid hör-
net af Place Voltaire reste sig ev annan barrikad,
uppförd af lumpbaiar, afhvilka några hade spruc
kit och hvilkas innehåll begagnuts för att dermed
skyla dödas ansigten 7 bakom denna barrikad är
den branta och smala gata, som leder förbi La
Roquette till Pere 1a ÖOhai Vid denna punkt
framställde sig ett förfärligt skådespel.
Närmare 80 menniskor lågo i en hög, en massa
af armar och ben och förvridna ansigten, under
det att blod bokstafligen flöt i rännstenar och af-
Toppstrummor. Dessa min hade tagits med vapen
i hand, ställts upp emot en vägg och aflifvats.
Skildtvakter höllo massan tillbaka, men jag tilläts
i egenskap af läkare att passera, och inom La Ro-
quottes nurar hörde jagen va på omkring hun-
dra skott, som efterföljdes af en kulsprutas rass-
lande; en närstående officer underrättade mig att
man höll på att skipa rättvisa derinne; två sto-
ra rustvagnar stodo vid fängelseporten: den ena
hade redan mottagit sin hemska laddning, — den
andra lassades på allt hvad man hann.
Jag omgafs af en hop gråtande qvinnor, hvilka
stucko bref i mina händer, bönfallande att jag