Det röda spekat, den röda republiken och Gud vet hvad för ena röda saker, som under de senare åren skimrat för fantasien hos våra kapitalister, industriidkare och statsmän — detta röda spöke har varit en mara af den förskräckligaste art, hvilken, synnerligen efter 1845, hållit hela Europa i schack. Dot har t-yckt penningmarknaden, industrien och affärslifvet samt gifvit Europas statsmän en antaglig förevändning att hålla på benen den oerhörda styrka af stående trupper, som sugit musten af de fredsamma medborgarnes arbete och i de flesta stater utgjort skötebarnen för särdeles regenternas faderliga omsorger. Det var det djerfva och hänsynslösa sätt, hvarpå Louis Napoleon för bortät tjugo år sedan i blod qväfde detta röda spöke, som åt honom reste den piedestal, från hvars höjd han nodstörtade vid Sedan; och då man en tid hyst den föreställningen att Bismarck haft för afsigt att åter insätta Napoleon på Frankrikes tron har derför, mer eller mindre medvetet, legat till grund den tanken att Napoleon ensam vore mäktig att qväfva den förfärliga hydra som har sitt staumhåll i Paris, men hvaraf man till sin förfäran funnit ej så få utgreningar äfven i Tysklan?, i Italien och England. Om man kunde med mikroskop undersöka tankekamrarne hos Europas statsmän — de må heta Bismarck eller Gortschakoff, Rouher eller Thiers — så tro vi förvisso att man skulle finna att det är just fruktan för denna röda buse — han och ingen annan — som i deras själ utgör grundfåstet för deras kärlek till stående härar, en mäktig byråkrati m. m. af den patriarkaliska styrelseformens tillhörigheter. Man har fått i sitt hufvud att detta röda pack omöjligen kan hållas i styr annat än med kanoner och mitraljöser och man har fördenskull styltat upp en samhällsteori, hvars slutmål varit, icke styrande och styrda, utan tufvarde och kufvade. Den trollformel, med hvilken man velat lösa samhällsinrättningens problem har varit frukta, icke af det ädlare slaget, hvilken ingår i den känsla som egnas Honom som styr verldens öden, utan den, om man så får säga, rent fysiska fruktan som ligger hos dem, hvilka stå under sabel. Regeringskonst har blifvit ansedd liktydig med konsten att hålla packet i styr, och en regering har tillvunonit sig vissa klassers sympatier i samma mån som den visat sig mer eller mindre i besittning af denna nobla konst att medelst jern och blod hålla det röda spöket inspärradt i dess qvarter, hvilka i allmänhet varit belägna i de stora städerna. Under tiden har man alltjemt ansett sig (gå på en vulkan och hvarje ögonblick väntat att den skulle bryta ut. Nu har den brutit ut och det röda spöket visat sig på Paris gator i sin allragräsligaste gestalt. Vi kunna lugnt afhålla oss från några utförligare skildringar än dem vi redan lemnat af de rödes dåd, enär vi se att våra byråkratiska kolleger icke hafva möda ospard för att gifva allmänheten den ohyggligaste föreställning om desse rödes porsonlighet och missgerningar. — Vi vilja 1 stället försöka utreda hvad lärdom som kan vara att hemta af det som nu tilldragit sig i Frankrikes hufvudstad och om detta icke kan hafva någon betydelse äfven i afseende på frågan för dagen här i landet.