närmaste grannar för sådana. Långt bort såg
man Jjus lysa, det hette, att det var proeus-
sarne, som tändt lyktan för att finna dun-
skarne, här och der brann ett skott af, och
det hette då att uu hade de preussarne midt
ibland sig. Pailles gälla röst hördes ropa:
— Front mot höger!... Holiah! Der ä
preussarne — se, der vid huset är dera
fana — gif akt! ligg an! ge fyr! -
Då det icke blef någon skjutniovg af, ropade
Palle vidare:
— Finnes här inga kanoner? ... Fram med
kanonerna! Se så, skjut baral... Men hvar-
för skjuta ni då inte, era kanaljer?
— Vi ha glömt ta med oss något krut från
Flensborg, blef svaret.
— Kunna ni då inte ladda med patroner,
dummerjönsar? Se ni inte, huru preussarne
rycka frum på backarne derborta? Ge fyr!
— Nej, det är värt eget folk, sade en ung
löjtnant, men Palle öfverröstade honom!
— Tillbaka! tillbaka! Välta den der proviant-
vagnen ned i diket, den spärrar vägen för oss!
Tillbaka! tillbaka!
Och tillbaka gick det utefter den smala
landsvägen med en förskräcklig fart; den enc
efter den andre trängdes nedi diket och kraf-
lade sig åter upp under väldiga eder. Hade
de olyckliga meckienburgska dragonerna, som
andra danska jägarekåren gick så illa åt vid
Oversö, varit tillstades här — då skulle de