staden. Hvarje försök från militärpartiets sida att företaga något afgörande i författningsfrågan hotade Thiers att besvara med sitt ögonblickliga afträdande. Ännu synes han kunna räkna på majoriteten inom församlivgen. Nationalförsamlingen i Versailles vill icke längre — skrifver en korrespondent till eTimest — hafva männen af den fjerde september vid styret. Hon betraktar dem såsom upphofsmän till de olyckor, hvilka nu hemsökt landet. Hufvudstadens brand belyser deras fel med ett dystert sken och har gjort dem ännu djupare hatade än de förut voro. Om hr Thiers vill söka ursäkta dem, kommer han att falla med dem. Hr Thiers har ett mycket ädelt mål för sina sträfvanden; det har varit hans önskan att, innan en ny bestämd regeringsform antages, Frankrikes affärer skulle hinna ordnas, folket lugnas, ordningen återupprättas och finanserna redas; och för att nå ett så högt mål har han sökt tillbakahålla den otåligt, mildra vreden hos den uppretade — med ett ord, medla mellan partierna, Jag vet icke, om han skall lyckas fullborda detta svåra värf. Han har jemte sina många utmärkta ogenskaper och ovanliga talanger vissa fel som motverka hans sträfvanden. Så till exempel tål han icke gerna motsägelser, har svårt för att med lugn höra savningen och söker derföre icke gerna upp sådana personer, som skulle kunna och vilja söga honom denna. Också har han aldrig trott på något allvarsamt försvar från insurrektionens sida, sedan armån väl en gång inträngt i Paris. Han har aldrig satt tro till de berättelser, hvilka meddelats honom af personer som kommit från Paris, om anlagda. minor, om fruktansvärda barrikader, och om petroleumförråder i källarne. De senaste händelserna ha olyckligtvis ådagalagt, att han bibehöll en alltför hög tanke om det lägre folket i Paris. Nu är den stora staden till hälften förstörd samt beröfvad åtskilliga af sina monumentala byggnader och konstskatter, och den har förlorat till och med sin egenskap af hufvudstad, hvadan den också, i många personers tanke, är dömd till att aftaza och småningom gå under. Måtte icke landet dragas med i olyckan af detta Paris, der det oförsigtigt nog koncentrerat hela sitt lif! Hvem vet, om det icke efter ett fall, så djupt och till utseendet så hjelplöst, skall finna denna källa till frihet och oberoende, som det har saknat allt sedan den första revolutionens tid? Från Versailles telegraferades den 30 maj: Nationalförsamlingen diskuterade i går frågan om Metz kapitulation. Changarnier erinrade dervid om de händelser, som föregingo armåns återtåg till Metz. Han beskyllde den dåvarande öfverbefälhafvaren för obeslutsamhet och för att han förspillt tiden, hvarigenom det blef för fienden möjligt att fullständigt innesluta Metz; men han betonade att det endast var hungers nöd som beröfvat armån förmågan att göra motstånd. Den 24 oktober hade Changarnier, på grund af krigsrådets beslut, blifvit sänd som parlamentär för att för armån begära fri afmarsch till Algior. Prins Fredrik Karl lofvade, i enlighet med erhållna order från Versailles, att en bataljon skulle få aftåga, men detta blef ej antaget. Bazaine — tillade Changarnier — var förföljd af olyckan, men kapitulationen hade hvarken varit förberedd eller möjlig att undvika. Han bad församlingen att icke låta någon hatfull misstanke hvila på män, som alltid hade varit berömda generaler. — Thiers uttalade sin glädje öfver, att Changarnier hade påtagit sig att försvara en af Frankrikes tappraste krigare. Han ämnade tillsätta en kommission för att undersöka förhållandet vid Metz kapitulation, som Bazaine sjelf begärt, om nationalförsamlisgen fordrade en sådan. — Krigsministern förklarade att det var bestämd lag, att hvarje kommendant, som öfverlemnade en fästning, skulle stiällas för krigsrätt, och han ville äfven i detta fall uppfylla sin pligt som krigsminister.