ryckte framåt, och vi följde honom; Vi
hörnet af gatan, ungetär hundra steg frår
nyssnämnda ställe, låg en fiende, som änm
andades konvulsiviskt, men hos hvilken dej
icke fanns mycket lif qvar. Hans hufvud
hade genomborrats af en kula, och en blod:
pöl hade bildat sig på gatan: På andra si
dan visade eo låbg blödstrimma, hvar er
anhan sårad man hade framgått, för att
såsom vi trodde, söka sig ett hviloläger;
att han dock ännu hade krafter qvar till en
fortsatt strid bevisades af ett skott som af-
lossades från en gård på ett par hundra
alnars afstånd från oss. BSoldaterna besva-
rade emellertid med en väldig salfva detta
skott, så att det blef omöjligt för honom
att hålla den port öppen, från hvilken han
skjutit. Söldaterna å Fin sida kunde icke
gerna förfölja och tillfångataga honom, eme-
dan de derigenom skulle ha aflägsnat sig
alltför långt från sin egen anfalls-linie och
möjligen råkat 1 de rödast våld, hvadan
mannen undkom.
En korrespondent i Versailles skrifver:
I Versnilles rådet -tor uppståndelse bland
emigtänterna ock -ke ännu mer inom de
politiska cirklarna. Fd snart nyheten spred
sig om att de buscgrude insurgenterna satt
eld på Paris och brände de offentliga bygg-
naderna, uppstod eu obeskriflig rörelse blaud
parisarne i Versailles, hvilka nu utgöra fyra
femtedelar af den sistnämda stadens befolk-
ning. Hldsignaler gålvos och eldsläcknings-
manskapet, formeradt i kompanier, sävdes med
sina sprutor mot den brinnande hufvudstaden.
Avenyerna BSaiot Cloud och Paris voro upp-
fylda med folk, som gått ut för att med döds-
hotelser på läpparna möta fångtransporterna.
De angeväma dagar voro längesedan förbi, då
man hade hoppats på att snart få återgå will
sitt lugna hvard:gslif. Det var lätt utt se,
att insurgenterna väl hade valt sin hämd;
hvar och en kände sig träffad då han lyss-
nade till de bjertskärunde skildringarna uf
dem, som komiwo frän Paris. Utrop al fasa
hördes bland mängden; då fäångarne passerade
hördes utrop af: Död åt skurkarne! Död är
mordbrännaroe! Död åt röfrarne! I slutet
af en lång konvoj pationalgardister kom en
vagn, på hvilken lägo nägra sårade. Främst
satt en man med starkt markerade drag, örn
näsa, djerfva och nimanande blickar, bredt
ansigte och svart skägg, — en verklig typ för
en vacker skurk. Han var en af insurrekwio-
nenus chefer. Klädd i svart sammetsjacku,
med yfvigt hår och breda skuldror, log han
åt förolämpningarna och utmanade den van
sioniga massan. kn vacker ung flicka, med
ett det allra mildaste ansigte, slog honom med
sin parasoll. Han rätade hastigt upp sig och
besvarade med hån de förolämpningar, som
haglade öfver houowm. I ären tappra uu, der
för att jag är en fånge. Inte en iblaud cr
skulle våga se mig i ansigtet om jag vore fri.
Jag trodde ett ögovblick att folket skulle
droga fången ned af vaguen. Maussan hade
senombrutit eskorten och några klättrade upp
bä deu ännu i rörelse varande vaguev. Slag
med flatan af sidogevären måste utdelas för
utt få de ifrigaste att draga sig tillbaka.
Detta är blott en händelse bland hundra af
samma slag, men der visar, till hvilken grad
sista akten i insurgenoternas drama har upp:
etat folkets siunen och hvilken demoralisa-
ion blir följden af sådana skådespel.
Kommunens sista dagar.
(Ur Times.)
Paris den 29 muj.
Paris är fullkomligt lugnt. Bodarne börja
tt öppnas. Gatorna äro uppfyllda med folk,
som undersöka huru vidsträckta skadorna !
iro. Fängar i grupper på hundra föras under.
NS NEN AIGA: IRAN mg VPS
RNE NET DG sar ND