som begås på de tillfångatagne insurgon- !
terna. De engelska tidningarnes skildringar
af dessa grymheter äro i sanning förfärande. :
De framhålla som föremål för sina läsares
rättmätiga harm och afsky såväl Versailles-
regeringens slapphet, som tolererar dessa !
gräsligheter,. som ock den reaktionära tid- j
ningspressen, hvilken rättfärdigar de fega :
blodsdåden och uppmuntrar till deras fort-
sättande. CDet hvita skräckväldet är, om ;
möjligt, ohyggligare än det röda. Hvarje :
ädelsinnad man, äfven om ban kämpat oför- ;
skräckt mot kommunen, utpekas som cen dess ;
medbrottsling, om han visar motvilja mot
den nya terrorism, som efterträdt den förra. j
Sjelfve Thiers utpekas som ljum och Covär-
dig, derför att han yttrat, att han endast ;
med lagen i hand skall förfara strängt mot
de begceegrade. Independance belge framhål-
ler med rätta, att Frankrike i denna tid
liknar det vanslägtade Rom, då Syllas,
Marii, Pompeji och Ciesars anhängare efter j
hvarandra betäckte landet med ruiner, blod
och tärar,
I
Fasorna i Paris.
Times korrespondent skildrar på följande
sätt hvad han var vittne till under loppet af
fredagen i förra veckan: —
Kommunens män ha gått grundligt till-
väga. Det finns knappt någon offentlig bygg-
nag i denna stad, hvilken väl må kallas den
skönaste på jorden, som icke blifvit skadad
och stympad af kanonkulor eller förstörd af
eld. Jag gick Rivoligatan framåt stadshu-
sct för att se hur mycken skada som skett.
Vid hörnet af Castiglionegatan blef jag varse
en stwor folkhop som nalkades skrikande och
med uppretade åtbörder. I spetsen red ett
kompani gensdarmer (regeringens) och et-
ter dem ett par artillerister, som mellan
sig släpade ett bylte af nedsmutsade trasor,
som stretade emot och raglade hit och dit
samt slutligen föll till marken under slag,
som regnade ned på det från alla som kunde
komma åt det. Det var en qvinna som
man hade fasttagit då hon inpraktiserade
fotogen i hus. Iennes ansigte blödde och
håret föll oordnadt nedåt ryggen, som man
slitit kläderna ifrån. De släpade henne
oupphörligt framåt, följda af den tjutsnde
massan, tills de hunno till börnet af Louvren,
der de ställde upp henne mot en vägg; då
var hon redan till hälften död af den un-
dergångna misshandlingen. Hopen ställde
sig i en halfcirkel framför henne; jag har
aldrig sett en mera fullkomligt i alla detal-
jer utförd tafla. Den fämtande, hopfallande
figuren i medelpunkten, kringhvärfd af en
folkmassa som endast med svårighet kunde
afhållas från- att slita sönder henne, som
under de lifligaste gester ropade: i floden
med henne!
T floden! — detta på ena sidan om en
barrikad, hvarest sönderbrutna gevär och
en mängd hufvudbonader lågo strödda samt
en död nationalgardist i grafven framför,
medan man i perspektiv såg gator fulla af
ruiner och nedrökta hus, samt längst bort
det ännu rykande stadshuset. Nu af-
lossades två revolverskott, så att det tra-
siga yllet föll framåt i en pöl af blod.
Hopens lystnad efter hämnd var tillfreds-
ställd och den skingrades för att på andra
håll söka någonting lika uppiggande.
Jag fortsatte gåcndet Rivoligatan framåt.
Icke ett enda hus var oskadadt. I port-
öppningarne lägo plåtluckor, buckliga af
hettan, och när man blickade inåt varsna-
des endast förstörelse; der funns icke ett tak
eller en fönsterkarm hel — allt var svart
och förderfvadt. Gatan var öfverströdd med
glassplint, exploderade bomber och stycken
af söndergångna kanonvegnar. På ett ställe
låg en vagn upp- och nedvänd; alla fyra
hjulen voro borttagna och-sjelfva korgen
genomborrad eller rispad af af kulor. Här
och der sög man utavför husen lakan eller
täcken, genomdränkta af blod, och under
dem stucko fram armar eller ben, förrädande
att der hade en menniska blifvit summariskt
arkebuserad. Platsen framför stadshuset var
uppfylld af oförsigtiga åskådare som hade
begifvit sis dit af nyfikenhet, men: blifvit