som begås på de tillfångatagne insurgon! terna. De engelska tidningarnes skildringar af dessa grymheter äro i sanning förfärande. : De framhålla som föremål för sina läsares rättmätiga harm och afsky såväl Versaillesregeringens slapphet, som tolererar dessa ! gräsligheter,. som ock den reaktionära tidj ningspressen, hvilken rättfärdigar de fega : blodsdåden och uppmuntrar till deras fortsättande. CDet hvita skräckväldet är, om ; möjligt, ohyggligare än det röda. Hvarje : ädelsinnad man, äfven om ban kämpat oför; skräckt mot kommunen, utpekas som cen dess ; medbrottsling, om han visar motvilja mot den nya terrorism, som efterträdt den förra. j Sjelfve Thiers utpekas som ljum och Covärdig, derför att han yttrat, att han endast ; med lagen i hand skall förfara strängt mot de begceegrade. Independance belge framhåller med rätta, att Frankrike i denna tid liknar det vanslägtade Rom, då Syllas, Marii, Pompeji och Ciesars anhängare efter j hvarandra betäckte landet med ruiner, blod och tärar, I Fasorna i Paris. Times korrespondent skildrar på följande sätt hvad han var vittne till under loppet af fredagen i förra veckan: — Kommunens män ha gått grundligt tillväga. Det finns knappt någon offentlig byggnag i denna stad, hvilken väl må kallas den skönaste på jorden, som icke blifvit skadad och stympad af kanonkulor eller förstörd af eld. Jag gick Rivoligatan framåt stadshusct för att se hur mycken skada som skett. Vid hörnet af Castiglionegatan blef jag varse en stwor folkhop som nalkades skrikande och med uppretade åtbörder. I spetsen red ett kompani gensdarmer (regeringens) och etter dem ett par artillerister, som mellan sig släpade ett bylte af nedsmutsade trasor, som stretade emot och raglade hit och dit samt slutligen föll till marken under slag, som regnade ned på det från alla som kunde komma åt det. Det var en qvinna som man hade fasttagit då hon inpraktiserade fotogen i hus. Iennes ansigte blödde och håret föll oordnadt nedåt ryggen, som man slitit kläderna ifrån. De släpade henne oupphörligt framåt, följda af den tjutsnde massan, tills de hunno till börnet af Louvren, der de ställde upp henne mot en vägg; då var hon redan till hälften död af den undergångna misshandlingen. Hopen ställde sig i en halfcirkel framför henne; jag har aldrig sett en mera fullkomligt i alla detaljer utförd tafla. Den fämtande, hopfallande figuren i medelpunkten, kringhvärfd af en folkmassa som endast med svårighet kunde afhållas frånatt slita sönder henne, som under de lifligaste gester ropade: i floden med henne! T floden! — detta på ena sidan om en barrikad, hvarest sönderbrutna gevär och en mängd hufvudbonader lågo strödda samt en död nationalgardist i grafven framför, medan man i perspektiv såg gator fulla af ruiner och nedrökta hus, samt längst bort det ännu rykande stadshuset. Nu aflossades två revolverskott, så att det trasiga yllet föll framåt i en pöl af blod. Hopens lystnad efter hämnd var tillfredsställd och den skingrades för att på andra håll söka någonting lika uppiggande. Jag fortsatte gåcndet Rivoligatan framåt. Icke ett enda hus var oskadadt. I portöppningarne lägo plåtluckor, buckliga af hettan, och när man blickade inåt varsnades endast förstörelse; der funns icke ett tak eller en fönsterkarm hel — allt var svart och förderfvadt. Gatan var öfverströdd med glassplint, exploderade bomber och stycken af söndergångna kanonvegnar. På ett ställe låg en vagn uppoch nedvänd; alla fyra hjulen voro borttagna och-sjelfva korgen genomborrad eller rispad af af kulor. Här och der sög man utavför husen lakan eller täcken, genomdränkta af blod, och under dem stucko fram armar eller ben, förrädande att der hade en menniska blifvit summariskt arkebuserad. Platsen framför stadshuset var uppfylld af oförsigtiga åskådare som hade begifvit sis dit af nyfikenhet, men: blifvit