sina tomma händer för att antyda att hon ingenting hade i huset. — Det betyder intet, mutter, ropade Sören in i örat på henne; jag skall nog sjelf skaffa mig något. Och så började han en omständlig husvisitation, som slutade med att han räddade ett fat potatis. Derpå gjorde han upp eld i spiseln, fick tag i en kittel och kokade potäterna. Qvinnan, som småningom öfvervann sin räddsla, då hon såg att intet ondt vederfors henne, gick honom tillhanda, ja, tog till och med fram ett bröd och en butelj öl. Potäterna blefvo snart färdiga och uppätna med stor aptit. Ingendera af dem tulade synnerligen mycket, ty de voro båda nedslagna. MNören hade, likasom så många af hans kamrater, lefvat i den vissa tron att danskarne voro oöfvervinneliga, sedan de hade segrat vid Bov. Ehuru han ådagalagt det största mod under hela striden, fann han sig dock till sin stora häpnad tillbakaslagen. Väl Ehade detta sin orsak 1 förhållanden, som han ej kunde rå för, men icke desto mindre kände han sig smärtsamt berörd vid tanken på att han blifvit besegrad, under det att han varit så säker om att segern skulle tillfalla honom. Uffe tänkte icke så mycket på det förödmjukande i nederlaget, utan fastmera på de olyckliga följder det skulle komma att medföra. Som man städse är böjd för att bedöma