sina tomma händer för att antyda att hon
ingenting hade i huset.
— Det betyder intet, mutter, ropade Sören
in i örat på henne; jag skall nog sjelf skaffa
mig något.
Och så började han en omständlig hus-
visitation, som slutade med att han räddade
ett fat potatis. Derpå gjorde han upp eld i
spiseln, fick tag i en kittel och kokade potä-
terna. Qvinnan, som småningom öfvervann
sin räddsla, då hon såg att intet ondt veder-
fors henne, gick honom tillhanda, ja, tog till
och med fram ett bröd och en butelj öl. Potä-
terna blefvo snart färdiga och uppätna med stor
aptit.
Ingendera af dem tulade synnerligen myc-
ket, ty de voro båda nedslagna. MNören hade,
likasom så många af hans kamrater, lefvat i
den vissa tron att danskarne voro oöfver-
vinneliga, sedan de hade segrat vid Bov.
Ehuru han ådagalagt det största mod under
hela striden, fann han sig dock till sin stora
häpnad tillbakaslagen. Väl Ehade detta sin
orsak 1 förhållanden, som han ej kunde rå
för, men icke desto mindre kände han sig
smärtsamt berörd vid tanken på att han blif-
vit besegrad, under det att han varit så säker
om att segern skulle tillfalla honom.
Uffe tänkte icke så mycket på det föröd-
mjukande i nederlaget, utan fastmera på de
olyckliga följder det skulle komma att med-
föra. Som man städse är böjd för att bedöma