om de nu lefde. Vi ha pligtor att fullgöra. Om så blir nödigt, skola vi kämpa såsom de tappraste bland männen och försvara barrikaderna, men jag kan icke föreställa mig att så utomordentliga uppoffringar skola fordras af oss, Vi böra vara tillstädes på slagfältet och hjelpa till att föra våra sårade hjeltar tillbaka in i staden och på detta sätt rädda många lif, som annars onödigtvis skulle förspillas. Äfven en annan tjenst böra vi förrätta. Vi skola anskaffa flyttbara kök och tillaga den mängd råa mat som utdelas bland våra soldater, men som dessa rontaf kasta bort, emedan de sakna utvägar till att göre, den njutbar.4 Talet fortsattes, men uppmuntrad af det bifall som hittills kommit henne till del, blef den talande öfvermodig och sökte flyga längre än vingarne buro henne; hon anföll presterskapet i allmänhet och bikten i synnerhet samt härmade de åtbörder, som äro brukliga vid messning, midt under åhörarnes högljudda skratt och bravorop. En gammal fru råkade i hänryckving och fortfor en god stund att knuffa mig i ryggen med sin armbåge, tills slutligen ymniga tårar började rinna ned öfver hennes ansigte och blanda sig med det snus som betäckte ett visst parti af detta, SAck! de presterna!4 mumlade en annan fru med en väldig spetsmössa, och hvars hufvud härunder oafbrutet och långsamt rörde sig från den ena sidan till dem andra, alldeles såsom pendeln i en klocka. De presterna! jag har sett dem på alltför nära håll, de kanaljerna! Talarinnan kom sedan in på Jeanne Hachettes historia, hvilken hon omständligt borättade för att sedan draga sensmoralen derur. Hon åhördes uppmärksamt ända tills hon tystnade; det märktes att i synnerhet hennes djupt gående kunskaper i historien gjort en storartad verkan på åhörarne. Hon har reda på sig, den der, ska jag säga, yttrade en gumma till en annan i en ton af öfvertygelse. En högtidlig tystnad inträdde också efter talets slut, och tack vare denna kunde ett annat fruntimmer, som såg ut för att vara en tvätterska, omedelbart derefter göra sig hörd af publiken. Hon talade flytande och hade en hög, gäll stämma. Hennes anförande, som började med ett utfall mot allt hvad regeringar heter, emedan Cdessa allesammans förorsaka den fattiga ett mödosamt liff, var högst oredigt; ibland trasslade hon in sig, så att man icke såg någon möjlighet för henne att reda härfvan, men då högg hon knuten midt utaf samt stannade vid den onödigt många gånger upprepade försäkran att hon älskade republikaterna; och så gaf hon sig in i en ny labyint igen. Emellertid hade närvaron af några represontanter för det usla mankönet redan blifvit bemärkt, åtskilliga vredgade blickar hade blifvit kastade åt det håll, der vi stodo, och ningsföreäljerskan, under hvars beskydd vi voro, yrkade nu på att vi skulle gå vår väg, innan den hotande stormen utbröte öfrer våra hufvuden. Vi lydde uppmaningen; vid dörren stod en qvinna som höll fram en åf för oss, då vi passerade henne; det lde här att med cn liten slant undertödja den nybildade föreningen. Uppträdet i sin helhet var roande och kall säkerligen förblifva ett bland mina nest pikanta minnen från denna stormiga id.