ussla lifhanken, är — dessbättre — mera ällsynt. Detta hände likväl en dag med en gumma inom KE. socken. Hon hade förut klagat öfver trötthet vid lifvet. Orsaken dertill känna vi icke; men häromdagen fann sig gumnan så mätt på lifvet, så utledsen vid alla dess besvärligheter, att hon gjorde en rännsnara, fästade den högt i sitt rum, stack sin hals i snaran och hängde sig sålunda sjelf Snart derpå inkommo hennes anförvandter. De förskräcktes af den hemska synen, som vid inträdet i rummet mötte dem, men hade nog rådighet att genast skära af snöret, så at! gumman föll i golfvet. Fåfänga voro dock alla bemödanden att återkalla den hängda till lifvet, hvadan de slutligen utburo henne i er bod. Det är naturligt att denna händelse för satte den på ett sådant sätt hidangångna gum mans anförvandter i en sorglig sinnesstämning Också sutto de inne i stugan upprörda och nedslagna öfver det nyss passerade och an: ställde hvar för sig tysta betraktelser öfvel lifvets förgänglighet och öfver menniskans oför måga att bära dess vedervärdigheter. De hads suttit så omkring en timme, då dörren öpp nas och till deras stora förvåning och häpnad det af dem utburna liket träder in midt ibland dem. Ar det den dödas vålnad, som redar går igen? är den fråga man läser på deras anleten, hvilka blifvit lika bleka som vålna den sjelf. Det tyckes dock, att en vålnad icke skulle bli generad, hvarken af djup tystnad eller stirrande blickar, men det är dock tyd ligen denna, som slutligen lik vålnaden i Ham let äfven börja tala. På talet känner mar dock nu igen den inkomna, som ju är inger annan än gumman sjelf lifslefvande och som nu försäkrar sig ha förlorat all lust för vidarc sjelfmordsförsök och skattar sig lycklig at till detta lifvet hafva åter uppstått från de öda,