om de nu lefde. Vi ha pligtor att fullgöra.
Om så blir nödigt, skola vi kämpa såsom
de tappraste bland männen och försvara bar-
rikaderna, men jag kan icke föreställa mig
att så utomordentliga uppoffringar skola for-
dras af oss, Vi böra vara tillstädes på slag-
fältet och hjelpa till att föra våra sårade
hjeltar tillbaka in i staden och på detta sätt
rädda många lif, som annars onödigtvis skulle
förspillas. Äfven en annan tjenst böra vi
förrätta. Vi skola anskaffa flyttbara kök
och tillaga den mängd råa mat som utdelas
bland våra soldater, men som dessa rontaf
kasta bort, emedan de sakna utvägar till att
göre, den njutbar.4
Talet fortsattes, men uppmuntrad af det
bifall som hittills kommit henne till del,
blef den talande öfvermodig och sökte flyga
längre än vingarne buro henne; hon anföll
presterskapet i allmänhet och bikten i syn-
nerhet samt härmade de åtbörder, som äro
brukliga vid messning, midt under åhörarnes
högljudda skratt och bravorop. En gammal
fru råkade i hänryckving och fortfor en god
stund att knuffa mig i ryggen med sin arm-
båge, tills slutligen ymniga tårar började
rinna ned öfver hennes ansigte och blanda
sig med det snus som betäckte ett visst
parti af detta,
SAck! de presterna!4 mumlade en annan
fru med en väldig spetsmössa, och hvars
hufvud härunder oafbrutet och långsamt rörde
sig från den ena sidan till dem andra, all-
deles såsom pendeln i en klocka. De pre-
sterna! jag har sett dem på alltför nära
håll, de kanaljerna!
Talarinnan kom sedan in på Jeanne Ha-
chettes historia, hvilken hon omständligt bo-
rättade för att sedan draga sensmoralen
derur. Hon åhördes uppmärksamt ända tills
hon tystnade; det märktes att i synnerhet
hennes djupt gående kunskaper i historien
gjort en storartad verkan på åhörarne. Hon
har reda på sig, den der, ska jag säga,
yttrade en gumma till en annan i en ton af
öfvertygelse. En högtidlig tystnad inträdde
också efter talets slut, och tack vare denna
kunde ett annat fruntimmer, som såg ut för
att vara en tvätterska, omedelbart derefter
göra sig hörd af publiken. Hon talade fly-
tande och hade en hög, gäll stämma. Hen-
nes anförande, som började med ett utfall
mot allt hvad regeringar heter, emedan
Cdessa allesammans förorsaka den fattiga ett
mödosamt liff, var högst oredigt; ibland
trasslade hon in sig, så att man icke såg
någon möjlighet för henne att reda härfvan,
men då högg hon knuten midt utaf samt
stannade vid den onödigt många gånger upp-
repade försäkran att hon älskade republika-
terna; och så gaf hon sig in i en ny laby-
int igen.
Emellertid hade närvaron af några repre-
sontanter för det usla mankönet redan blif-
vit bemärkt, åtskilliga vredgade blickar hade
blifvit kastade åt det håll, der vi stodo, och
ningsföreäljerskan, under hvars beskydd
vi voro, yrkade nu på att vi skulle gå vår
väg, innan den hotande stormen utbröte öf-
rer våra hufvuden. Vi lydde uppmaningen;
vid dörren stod en qvinna som höll fram en
åf för oss, då vi passerade henne; det
lde här att med cn liten slant under-
tödja den nybildade föreningen.
Uppträdet i sin helhet var roande och
kall säkerligen förblifva ett bland mina
nest pikanta minnen från denna stormiga
id.