ussla lifhanken, är — dessbättre — mera
ällsynt. Detta hände likväl en dag med en
gumma inom KE. socken. Hon hade förut kla-
gat öfver trötthet vid lifvet. Orsaken dertill
känna vi icke; men häromdagen fann sig gum-
nan så mätt på lifvet, så utledsen vid alla
dess besvärligheter, att hon gjorde en ränn-
snara, fästade den högt i sitt rum, stack sin
hals i snaran och hängde sig sålunda sjelf
Snart derpå inkommo hennes anförvandter.
De förskräcktes af den hemska synen, som
vid inträdet i rummet mötte dem, men hade
nog rådighet att genast skära af snöret, så at!
gumman föll i golfvet. Fåfänga voro dock
alla bemödanden att återkalla den hängda till
lifvet, hvadan de slutligen utburo henne i er
bod. Det är naturligt att denna händelse för
satte den på ett sådant sätt hidangångna gum
mans anförvandter i en sorglig sinnesstämning
Också sutto de inne i stugan upprörda och
nedslagna öfver det nyss passerade och an:
ställde hvar för sig tysta betraktelser öfvel
lifvets förgänglighet och öfver menniskans oför
måga att bära dess vedervärdigheter. De hads
suttit så omkring en timme, då dörren öpp
nas och till deras stora förvåning och häpnad
det af dem utburna liket träder in midt ibland
dem. Ar det den dödas vålnad, som redar
går igen? är den fråga man läser på deras
anleten, hvilka blifvit lika bleka som vålna
den sjelf. Det tyckes dock, att en vålnad icke
skulle bli generad, hvarken af djup tystnad
eller stirrande blickar, men det är dock tyd
ligen denna, som slutligen lik vålnaden i Ham
let äfven börja tala. På talet känner mar
dock nu igen den inkomna, som ju är inger
annan än gumman sjelf lifslefvande och som
nu försäkrar sig ha förlorat all lust för vidarc
sjelfmordsförsök och skattar sig lycklig at
till detta lifvet hafva åter uppstått från de
öda,