-— ö12 — att komma för nära, men min karakter var högsinnad och ädel. Palle lät emellertid icke afspisa sig med detta kaptenens loftal öfver sig sjelf, utan han gick honom närmare in på lifvet och sade: — Mon anser pi då att en ung man bör uppgifva hoppet om att få en flicka som han älskar till hustru, blott derför att hon är rik? Jag tycker snarare att han bör uppbjuda all sin kraft och energi samt oförfäiradt bekämpa alla svårigheter, till dess han hinner målet. — Ja, bevars, svarade kaptenen, jag är helt och hället af ev ärade mening. I synnerhet i våra dagar då en frisk frihetsvind går öfver det gamla Europa och bortblåser alla mnarraktiga ståndsfördomar, så anser jag, att en ung man med hjertat på rätta stället och en uppåtsträfvande ande bör ega rätt att fria till konungens dotter, ifall han älskar henne. Men jag tycker dock — kort gacdt, jag tycker... Ingen fick emellertid veta hvad kaptenen tyckte, ty nu inträdde Tnez. Hon var blek, hennes ögon voro uppsvällda, det såg ut som om hon hade gråtit. — Ska vi inte dricka te? frågade hon. — Vi vänta blott på dig, mitt barn, sade kaptenen ; som du ser, är tebordet i ordning. De slogo sig ned vid bordet. Palle fann det icke ändamålsenligt att nu, då Inez var tillstädes, fortsätta det afbrutna samtalet, utan