oändliga, tygellösa hafvet, väcktes hos Klemmesen en dittills ofödd tanke, den slog ned gom en blixt i honom; och nu visste han hvad han ville: han ville frihet! Klemmesen brukade alltid sedan kalla hvad som denna stund försiggick hos honom för sin politiska pånyttfödelse. Nu hade han något att skrifva om, och han var icke sen att lägga hand vid verket; Rytterknegtent högg väldigt omkring sig till höger och venster, och ve en och hvar som träffades af dess fruktansvärda pallasch. Dock — öfver den starke kom en starkare; Klemmesen hade varit nog oförsigtig att angripa ett af öns qvickhufvuden (det finnes också några sådana på Bornholm) och detta gqvickhufvud hämnades blodigt genom att omdöpa Rytterkasegtent till CRakkerknegtent — han visste derjemte att sätta denna benämning i omlopp, så att den snart blef det allmänt begagnade namnet på bladet; ja, från Klemmeseng tidning öfverflyttade man namnet på hans person, så att när han gick ute på gatorna, kunde han höra de förbigående hviska till hvaratdra: Se, der går bödelsdrängen! Då uppflammade i Klemmesens själ en rättmätig vrede: ingrata patria, 10n habebis ossa mea!) utbrast han ock lemnade det otackgamma Bornbolm samt såg det aldrig sedan. Klemmesen begaf sig nu till Köpenhamn; der, menade han, skulle han finna ett sådant ä) Otacksamma fosterjord, du skall ej ega mitt stoft