oändliga, tygellösa hafvet, väcktes hos Klem-
mesen en dittills ofödd tanke, den slog ned
gom en blixt i honom; och nu visste han hvad
han ville: han ville frihet! Klemmesen bru-
kade alltid sedan kalla hvad som denna stund
försiggick hos honom för sin politiska pånytt-
födelse. Nu hade han något att skrifva om,
och han var icke sen att lägga hand vid ver-
ket; Rytterknegtent högg väldigt omkring
sig till höger och venster, och ve en och
hvar som träffades af dess fruktansvärda
pallasch. Dock — öfver den starke kom en
starkare; Klemmesen hade varit nog oförsig-
tig att angripa ett af öns qvickhufvuden (det
finnes också några sådana på Bornholm) och
detta gqvickhufvud hämnades blodigt genom att
omdöpa Rytterkasegtent till CRakkerknegtent
— han visste derjemte att sätta denna be-
nämning i omlopp, så att den snart blef det
allmänt begagnade namnet på bladet; ja, från
Klemmeseng tidning öfverflyttade man namnet
på hans person, så att när han gick ute på
gatorna, kunde han höra de förbigående hviska
till hvaratdra: Se, der går bödelsdrängen!
Då uppflammade i Klemmesens själ en rätt-
mätig vrede: ingrata patria, 10n habebis ossa
mea!) utbrast han ock lemnade det otack-
gamma Bornbolm samt såg det aldrig sedan.
Klemmesen begaf sig nu till Köpenhamn;
der, menade han, skulle han finna ett sådant
ä) Otacksamma fosterjord, du skall ej ega mitt stoft