motvilja, vida skild från den fadersglädje om
hvilken han förr hade drömt. Faster Malena
var deremot på alla vis belåten med gin gosse,
som hon kallade barnet, emedan hon tyckte
att hon, såsom den der räddat barnets lif, hade
större rätt till det än de andra. Hon hade
sett så många vackra barn, som blifvit fula
sedan de växt upp, att hon ansåg sig med tem-
lig visshet häraf kunna draga den slutsatsen
att fula barn med åren bli allt vackrare.
När nu den tiden nalkades, då barnet skulle
döpas, uppstod den stora frågan, hvad namn
det skulle ha. Fru Hjelm önskade att det
skulle kallas Johannes, ty det var ingen men-
niska hon så djupt beundrade som kärlekens
mild apostel. Faster Malena ville deremot
ha ett namn som lät mera käckt och som hon
lånade ur de gamla sagorna (hvilka faster
Malena gerna läste, emedan våra fäder icke
voro rädda för att slå till), hon föreslog nam-
net Thorstein. Öfverste Hjelm fann det för-
sta namnet sentimentalt, det andra affekteradt;
han ville helst följa det gamla bruket att
uppkalla barnen efter deras slägtingar och
sade derför kort och godt att gossen skulle
heta Rasmus efter sin farfar. Men öfversten
glömde att han denna gång icke hade att göra
endast med sin hustru, ty då hade saken ögon-
blickligt varit afgjord — faster Malena hade ju
blandat sig i striden, och det var så långt ifrån
att ett maktspråk bragte henne till tystnad, att
det tvärtom framkallade hela hennes vältalighet.